Geraint Watkins: In a Bad Mood
GERAINT WATKINS
In a Bad Mood
Goldtop/Bonnier Amigo
Betyg: 8
Geraint Watkins är en eftertraktad hyrd hand i den brittiska turnésvängen. De bandledare som flitigast har hyrt in hans tjänster är Paul McCartney, Van Morrison och Mark Knopfler.
De betalar tydligen också bäst; varje gång jag träffar Nick Lowe beklagar han sig över att han inte har råd att betala Watkins lika bra som de stora kanonerna. Men de är ändå bästa polare.
Det hörs inte minst i musiken på den här skivan.
Delar av hans förra »Dial W for Watkins« gjordes delvis i radhuset hemma i Balham, men majoriteten av inspelningarna gjordes i samma studio där Lowe brukar göra sina skivor. De spelar alltid på varandras inspelningar, de delar producent och »In a Bad Mood« är gjord i samma studio som Lowe kommer att spela in sitt nästa album i. Watkins har spelat med Lowe i många år vid det här laget, och är en viktig del i det kärleksfullt transatlantiska, blåögda soulsound som präglar dennes senaste rad av album.
Det där antika, men svårmotståndliga soundet. Som är mer icke-modernt än gammaldags.
»In a Bad Mood« öppnar med en låt om hur lätt det är att uttala orden bon temps rouler, även om man är en man från Balham med krossat hjärta. Det lakoniska gitarrsolot låter som om det spelats in i någon hönshusstudio i Baton Rouge för femtio år sedan.
Jag har svårt att förhålla mig kritisk, sjunker bara in i ett varmt tillstånd av nostalgi och välbefinnande. Och drömmer mig till någon av de där sunkiga, insuttet välkomnande brittiska pubarna som just nu försvinner med en alarmerande hastighet. Kan någon köpa mig en ny pint?
Han sjunger med knotigt brittisk, djupt själfull röst och de musikaliska förebilderna är säkert alla redan döda och begravda. I låten »History« gör han visserligen en alldeles egen variant på Barry White-disco och han tar sig väldigt charmigt igenom Lowes new wave-klassiker »Heart of the City«, men allt bär ändå fram att hans musikaliska rotsystem går väldigt djupt. Kärleken till den gamla jazzmusiken speglas inte minst i albumets riktiga snyftlåt, »Unto You«, med sitt spruckna och extremt sorgsna New Orleans-blås i centrum. Så vemodigt, så vackert.
Han sitter där vid pianot som en gratissjungande crooner på kvarterspuben. Och verkar nöjd med att det alltid står ett fullt ölglas inom armlängds avstånd.
Och när albumet avslutas med en riktigt trånande tolkning av den nästan sönderspelade standardlåten »At Last« hör man sig själv skråla med i sången. Inte bara i refrängen utan i hela texten.
LENNART PERSSON
2008-10-14