Lucinda Williams: Little Honey

LUCINDA WILLIAMS
Little Honey
Lost Highway/Universal
Betyg: 6

Hon fyller snart femtiosex, men rockar om hon vill fortfarande lika hårt som sina manliga motsvarigheter i genren. Vilket inte är så värst intressant egentligen, eftersom rocken inte längre spelar någon roll. Bäst är Lucinda – och har alltid varit – när hon rör ner blues, soul, country och folk i grytan och det som smakas av är en helt egen brygd, en sorts deep South-music som går direkt på hjärtat.
   Jag hörde henne första gången 1988, när en vän spelade »Passionate Kisses« från det tredje, självbetitlade albumet. Det tycker jag fortfarande är hennes stora stund på jorden, även om 1998 års unisont hyllade mästerverk »Car Wheels on a Gravel Road« nog också förtjänar hedersbevisningar.
   Det har alltid varit lång väntan mellan albumen. »Little Honey« är hennes nionde studioalbum på ganska så exakt trettio år. Williams är tydligen notoriskt petnoga med alla inspelningsdetaljer. Ibland har väntan betalat sig; ibland har man – som nu – lämnats med så blandade känslor att man blir lätt konfys. Nya plattan innehåller höga berg och djupa dalar; jag rekommenderar alla att sätta av tid för att programmera CD:n eller bränna av rätt låtar till en egen spellista i datorn.
   Lucindas eklektiska sida har alltid varit en av hennes största tillgångar. Hon har ständigt klarat av att pendla mellan tragglig träskblues och skir singer-songwritersinnlighet utan att förlora kontrollen över det allomfattande verket. Ändå har jag haft en oro över att detta spretiga, detta nyfikna sökande, kan komma att bli en belastning. Nej, vi är inte riktigt där än. Men »Little Honey« ligger farligt nära.
   Här finns några oförklarliga rock’n’rollnummer som jag inte i min vildaste fantasi kan förstå vem som ska tycka om. Det är låtar som hängts på skelett som rasslat så länge att ingen längre skräms av dem. Det är blott och bart museal musik. Låtar som har stelnat i patetiska poser; orubbliga i sin bredbenta enfald.
   Men så sjunger hon egna soulballaden »If Wishes Were Horses«, ja, Gud vad hon sjunger, rösten tränger sig in i innersta känslorummet på en, och allt är nästintill förlåtet. Här finns några sådana stunder, då världen nära på rämnar av all den övertygelse Lucinda fyller låtarna med. Det dröjer dock inte länge förrän det dyker upp en till rockdänga av fyrkantigaste sort. Än det ena; än det andra. Man blir inte klok på henne.
TONY ERNST
2008-10-14