AC/DC: Black Ice
AC/DC
Black Ice
Columbia/Sony BMG
Betyg: 5
Jag träffade en brittisk skivbolagsrepresentant för ett tag sedan. Hon hade nyligen befunnit sig på besök i Sverige och varit livrädd. Med sig från London hade hon nämligen en förhands-CD med »Black Ice«. Det då enda förhandsexemplaret i hela Europa. »Tänk vad som kunde hänt om jag blev av med den?«, sa hon och skakade på huvudet.
Ja, tänk.
Det roliga i sammanhanget är inte skivbolagens paranoida inställning till uppspelning av storartisters kommande plattor (skivbolagsrepresentanten berättade även om hur en förhandsplatta med Linkin Park, av alla artister, kom till Europa i sällskap av två säkerhetsvakter – som aldrig lämnade plattan ur sikte). Det roliga är förstås att alla i hela världen vet på förhand hur en ny platta med AC/DC låter.
Om nu någon mot förmodan hade fått tag på plattan en obevakad sekund under stockholmsbesöket skulle inte ett revolutionerande stycke musik läckt ut på nätet.
»Black Ice« låter som AC/DC har gjort på senare år – ja, ganska länge. På gott, mest ont.
I skivhäftet finns några helt onödiga sidor med texterna till plattans låtar. Det räcker utmärkt att läsa låttitlarna. Fyra titlar innehåller ordet »rocking« eller »rock’n’roll«. En heter något så genialt som »Decibel«. Andra sidor i häftet upptas tack och lov på bilder av gitarristen Angus Young i en lila skoluniform. Lillebror Young har sitt vanliga ansiktsuttryck, ett punkigt grimaserande med överläppen som signalerar en vägran att rätta sig i led eller att ta något i livet på allvar. Nu har han hunnit bli femtiotre år gammal. Skoluniformen och grimasen hade därför känts så totalt fel om det inte varit för att Angus Young samtidigt ser ut som att han när som helst ska explodera i skratt. Han vet förstås att vi vet att han vet att det inte finns det minsta rebelliskt med en medelålders mångmiljonär som leker skolpojke. Men det spelar ingen roll. För han vet också att vi vill ha AC/DC precis som de presenterar sig. Som en förvuxen skoluniform och fyra andra män så anonymt jeansmunderade att gubbarna i Status Quo framstår som klädmässigt vågade.
AC/DC förhåller sig småironiska till sin image men är fullständigt seriösa när det kommer till att leverera rak, riffig rock’n’roll. Det är därför som Globen såldes ut på elva minuter härom veckan. Här vilar inte en sekund av uttänkt cynism eller smånervöst radiohitletande. Producenten Brendan O’Brien är alltid bra på att låta mikrofoner krypa nära de artister han spelar in och få det att låta som att bandet spelar inne i en liten, varm studio. Det passar förstås det här bandet bra.
Tyvärr hjälper det inte själva låtarna. Av plattans femton spår känns två, kanske tre värdiga att finnas på setlistan när gruppen drar i gång världsturnén om en vecka. På de bästa – »Sky on Fire«, »Money Made«, »Rock’n’roll Train« – låter det som att bröderna Angus och Malcolm hackat upp riff från olika AC/DC-klassiker och limmat ihop delarna igen. Då låter det per definition bra, om än inte fräscht. Resten är rock som försvinner lika fort som gitarrerna tystnat. Inte för att det lär bekomma alla ni lyckliga som har biljett till sverigespelningarna i februari.
Inget på »Black Ice« förändrar heller det faktum att de senaste arton årens bästa AC/DC-låt heter »Climb That Hill«, är skriven av Tom Petty och finns på mannens underskattade soundtrack till »She’s the One« från 1996.
Lyssna själv får du höra.
ANDERS DAHLBOM
2008-10-21
