Beyoncé: I am… Sasha Fierce




BEYONCÉ
I am… Sasha Fierce
Sony
Betyg: 3

Tanken är enkel. Beyoncé har två väsensskilda sidor av sig själv. Den självblottande som ska visa vad som finns bakom sminket och strålkastarna. Och så scenpersonligheten – den roliga, glamorösa Beyoncé som i det sammanhanget vill kalla sig för Sasha Fierce.
   Sådan är utgångspunkten för hennes tredje soloskiva, som är uppdelad i två för att förstärka kontrasten.
   »I am…« är således bara Beyoncé. En sex spår lång historia fylld med ballader på gränsen till smäktande. Det blir mycket kärlek och relationer i texterna och tyvärr med samma gamla rim. Låtar där man själv kan förutsäga hur raden ska sluta blir knappast nyskapande men fastnar däremot på hjärnan. Och det är ju perfekt för en artist som roterar flitigt på såväl radio som TV.
   Balladerna i sig är varken bu eller bä, och det är kanske det som är problemet. Beyoncés röst är i sådana här lägen ett pålitligt instrument men resultatet blir oförargligt.
   Även om »I am…« är tänkt som den personliga, introspektiva delen är det svårt att komma under huden på en världsstjärna som skyddas av en hel stab strateger och håller det privata privat. Ja, vi vill väl alla höra något som rör relationen med Jay-Z, men samtidigt får man faktiskt acceptera och respektera integriteten.
   Från början var tanken att Timbaland skulle producera hela skivan. Av det blev det inget. I stället har stjärnan slagit sig ihop med flera framgångsrika produktionsteam, däribland norska Stargate som bland annat gjorde Ne-Yo:s monsterhit »So Sick«. Något liknande lyckas de inte skapa varken i »Broken-Hearted Girl« eller »Ave Maria‹. Den enda låten som sticker ut är »Halo«; en maffig ljudbild med djupa trummor, fint piano och stråkar.
   »Sasha Fierce«-delen är lite mer upptempo. Här är svängarna större i både produktion och sång. Speciellt i inledningen till »Radio« lyckas Beyoncé, eller Sasha, använda sin röst på ett kaxigt och riktigt fett sätt. Detta borde ha varit singeln i stället för »Single Ladies (Put a Ring on It)«, som antagligen är skivornas sämsta låt. Som sitt alter ego anammar Beyoncé hur som helst sitt ursprung i Södern och låter trummorna smattra i väg. I »Diva« gör hon till och med ett halvhjärtat försök att rappa. Något som säkert hade blivit bättre om hon hade vågat gå hela vägen, i stället för att vika tillbaka till sin vanliga trygga skönsång.
   Trots två skivor och sexton låtar saknas den där hiten som vi är så vana vid att Beyoncé levererar. Potentialen finns i vissa fragment, men på det stora hela händer inget. Därför är »I am… Sasha Fierce« långt under den nivå som Beyoncé legat på med Destiny’s Child och som soloartist. Färre ballader och fler bangers, tack.
DANINA MAHMUTOVIC
2008-11-18