Guns N’ Roses: Chinese Democracy




GUNS N’ ROSES
Chinese Democracy
Geffen/Universal
Betyg: 6
 
Det som möjligtvis är förvånande med nya Axl Rose-skivan är hur mycket av hans låtskrivargeni som ändå är intakt efter fjorton års fipplande i studion.
   Här hörs ständigt ekon av forna tiders storhet.
   Trots det finns det inte mer än något enstaka spår som är bra i sin helhet. Under arbetet verkar det snarare som att frontmannen hunnit tröttna rätt rejält på sitt eget material. Hur ska man annars förklara alla märkliga vändningar de hinner ta innan de sista tonerna klingar ur? Byggena hänger knappt ens ihop. På spår som »Better« och »There Was a Time« leder delikata verser över i refränger som verkar ha skrivits av en fjortonåring som precis tagit sina första powerchords på en gitarr. Resultatet är ofta mycket märkligt, men aldrig någonsin helt och hållet ointressant. Det finns så gott som alltid minst ett parti som i sig skulle kunna ha gått att renodla till något riktigt stort. Och med tanke på alla de tusentals timmar inspelat material som finns undanstoppat i ett numera närmast legendariskt bankfack är det inte omöjligt att där också finns versioner som är betydligt mer helgjutna än de som presenteras på »Chinese Democracy«.
   Men en bra låt kanske blir tråkig efter ett decennium. Då är det ofta mer effektivt att skriva om den och i stället försöka förvåna sig själv eller helt enkelt trycka in några manglande gitarrmattor för att återigen tillföra någon sorts spänning till ett verk man hunnit tröttna på sedan länge. Det är förstås bara en teori, men det skulle kunna förklara varför skivan låter som den gör.
   Att jämföra »Chinese Democracy« med dess föregångare är förstås helt meningslöst och närmast att betrakta som lite dumt. Detta är inte det Guns N’ Roses vi lärde känna, utan bör betraktas som Axl Roses första soloskiva. »Street of Dreams« och »Madagascar« påminner i och för sig en hel del om »November Rain«-erans storslagenhet, med dramatiskt Tenacious D-vibrato och allt. I övrigt är det ett saligt hopkok av de senaste decenniets musikaliska trender. Lite industribröt där, lite beats här och något Elton John-piano på det.
   Efter ett stort antal genomlyssningar känns det dock som ett klokt beslut att Axl sköt upp skivan så här länge. Det känns nu, i dag, som att den står helt utanför tiden. Den är helt sin egen. På både gott och ont. Musikvärlden är dessutom så fragmentiserad att det är svårt att kalla den omodern eller försöka placera in den i något som helst fack.
   Mest imponerande är avslutande »Prostitute«, ett storslaget episkt stycke där Guns N’ Roses lyckas med konststycket att peka framåt. Det är den enda låten här som har en tydlig avsändare och också den enda där denna nya upplaga av gruppen faktiskt låter som ett band och inte som resultatet av något som klippts ihop i en studio.
   Så kanske finns det en framtid ändå. Vilket man måste unna den gamle legenden med det tveksamma håret, för att döma av texterna verkar inte Axl Rose ha blivit särskilt mycket mer harmonisk under tiden som gått sedan senast.
   Läget sammanfattas enklast med följande citat från »Use Your Illusion«-låten »14 Years«:
 
»But it’s been
14 years of silence
It’s been
14 years of pain
14 years that are gone forever
And I’ll never have again«

»Chinese Democracy« är nog mest en påminnelse om att hoppet om en bättre framtid inte är ute för Guns N’ Roses. Däremot är albumet inte mer än så.
KLAS EKMAN
2008-11-25