The Killers: Day & Age




THE KILLERS
Day & Age
Island/Universal
Betyg: 4

När The Killers framförde delar av sitt genombrottsalbum »Sam’s Town« akustiskt i Abbey Road Studios i London vintern 2006 blev det genast tydligt vilket endimensionellt band de alltid varit.
   »He doesn’t look a thing like Jesus, but he talks like a gentleman«, sjöng den unge sångaren och textförfattaren Brandon Flowers på Las Vegas-bandets genombrottssingel »When You Where Young«. Men när han sjöng samma rader i Abbey Road, stillsamt tillbakalutad framför en flygel, lät han som en ivrig gymnasieelev med prestationsångest, snarare än som sångare i ett av den breda amerikanska rockmusikens mest framgångsrika band i modern tid.
   Det är nämligen när de låtit som allra mest, och som allra störst, som The Killers framstått som mest funktionellt som rockband. I motsats till nio av tio band tjänar deras musik på att blåsas upp och förstoras, snarare än på att tonas ner och skalas av. För att verkligen uppskatta deras låtar måste man därför föreställa sig The Killers som ackompanjemang till solnedgångar och flerfiliga amerikanska motorvägar, snarare än som en intim och raffinerad kulturupplevelse.
   På sitt tredje album, B-sidesamlingen »Sawdust« undantagen, har bandet lagt gitarrerna från sina föregående album åt sidan till förmån för en retrofuturistisk ljudbild som ekar av Duran Duran och ett sentida U2, men de stora och självmedvetna gesterna förblir grundstommen i deras episka rockmusik.
   Problemet är att »Day and Age« saknar en singel av samma självklara dignitet som »Mr Brightside« från »Hot Fuss« eller »When You Where Young« från »Sam’s Town« – den sortens dramatiska, amerikanska rocksinglar som The Killers gjort till sitt signum.
   Med undantag för den suggestiva »A Dustland Fairytale« finns ingenting på »Day and Age« som siktar mot stjärnorna med samma graciösa självklarhet som musiken åtminstone ögonblicksvis gjorde i deras karriärs linda.
NIKLAS ELMÉR
2008-11-25