EPMD: We Mean Business

EPMD
We Mean Business
Bodog/Pope/Playground
Betyg: 6

Ingenstans i musikvärlden är diskrepansen så stor mellan det moderna och det gamla som inom hiphopen. Samtidigt som det händer cutting edge stuff med ringsignaler, lazer bass och spoken word så finns det tunga traditionsbärare som inte har förändrats ett skit sedan de hörde Kurtis Blow första gången. Hiphopen såväl ska som inte ska låta på ett visst sätt. På samma gång. Snurrigt.
   Erick Sermon och Parish Smith har gjort dollars i över tjugo år nu. De ser likadana ut, Erick i det där rätt så fåniga frottépannbandet och Parish sur och tvär och med ett stort kors dinglande runt halsen. Musiken och texterna rullar på som en gammaldags bulldozer. Lite hackig och ryckig ibland men pålitlig ändå, den är ju av den »gamla skolan«.
   Gästlistan ser nästan ut som om någon gjort en parodi på hur en korrekt sådan borde se ut. Det är Keith Murray hit och Redman dit. Och till och med gamle KRS One har fått färdtjänst från ålderdomshemmet till Erick Sermons Lite-studio. Men det blir ändå aldrig pensionistrap av alltihop, trots att låtarna har back in dem days-titlar som »Yo«, »Bac Stabbers« och »Listen Up«. Det svänger ju.
   Det här är en solid hiphopplatta, så som den lät 1996. Raka Hit Squad-rytmer av den lite funkigare boom bap-sorten. Allvarlig rap om det hårda livet. Det är en platta som är helt ovetande om Kanyes autotune-experiment, om senaste Soulja Boy-dansen, om vad som händer i Alabama. Det om något är väl också en bild av hur stor, allomslutande och disparat hiphopen har blivit. Om det är en bra eller dålig bild överlåter jag till andra att diskutera.
TONY ERNST
2008-12-16