Bon Iver: Blood Bank [EP]




BON IVER
Blood Bank [EP]
Jagjaguwar/4AD/Playground
Betyg: 8

Jag blir inte klok på det här.
   Först påminner Justin Vernons vokala övningar på »Woods«, sista spåret på Bon Ivers nya EP, om en gammal r’n’b-singel med K-Ci & JoJo. Sedan låter det som om Arthur Russell bosatt sig i högtalarna.
   Och sedan kan jag inte sluta tänka på… Marie Fredriksson.
   Fascinerande vad en datoriserad röst kan göra.
   Resten av »Blood Bank« sätter inte lika många myror i huvudet på mig. Av förra årets tre stora debutanter inom indierock – Glasvegas, Fleet Foxes, Bon Iver – är det Vernons enmansgrupp som är sist ut att följa upp genombrottet på skiva (skottarna släppte sin jul-EP, Fleet Foxes följde upp sin »Sun Giant«-EP med fullängdaren). Det låter inte som att Vernon stressat sig fram.
   Titellåten (som går att ladda ner) skulle kunna vara ett överblivet spår från fjolårets tokhyllade debut »For Emma, Forever Ago«. Några gitarrer, en stark melodi, den där stämman som låter varm och ödslig på samma gång. EP:n fortsätter med »Beach Baby«, en countrytintad singer-songwriterstund. Spår tre är, med ett hamrande piano i oändlig loop, ett uppenbart försök att ge sig på Terry Riley-minimalism.
   Intressant, men jag fastar alltså i »Woods«.
   Vernon sjunger »I’m up in the woods/I’m down on my mind/I’m building a still/to slow down the time« elva gånger. För varje gång lägger han till fler och fler röstpålägg, alla inspelade med hjälp av vocoder. I slutet riktigt wailar han sig igenom texten i falsett, uppbackad av dova metalliska röster.
   Det är något som händer där, när det meditativa och innerliga krockar med opersonlig teknologi. Någon som gör att jag inte kan sluta lyssna på årets hittills bästa låt.
   Att jag nu inte kan få inledningen av Marie Fredrikssons a capella-stund i gamla »Ett hus vid havet« ur skallen är smällar man får ta.
ANDERS DAHLBOM
2009-01-20