Robyn Hitchcock & The Venus 3: Goodnight Oslo




ROBYN HITCHCOCK & THE VENUS 3
Goodnight Oslo
Proper/Bonnier Amigo
Betyg: 7

I Jonathan Demmes »Rachel Getting Married« från i fjol, där Anne Hathaway spelar en ung missbrukare hemma på kort permission för sin systers bröllop, dyker plötsligt Robyn Hitchcock upp i en liten, till synes obetydlig, roll – som kapellmästare i bröllopsorkestern.
   Om man är oförberedd på det är det en smått surrealistisk upplevelse, fullt jämförbar med ögonblicket när Jonathan Richman dyker upp i bröderna Farrellys »Den där Mary«.
   Men samtidigt är det logiskt, på gränsen till självklart.
   Det är livet som resa, och förvirringen som uppstår vid varje enskild övergångsfas, Robyn Hitchcock tonsatt på album efter album, först med The Soft Boys under sjuttiotalet, därefter med The Egyptians och sedermera som soloartist och med The Venus 3 under åttio-, nittio- och tjugohundratalet.
   Som album betraktat är »Goodnight Oslo« lika lågmält och solstänkt vackert som »Olé! Tarantula«, Hitchcocks senaste album från 2006. »Hurry for the Sky« är dessutom en klassisk singel, fullt jämförbar med »So You Think You’re in Love« och »Oceanside«, popsånger med så självklara och sorglösa melodier att jag nynnade på dem varje dag som fjortonåring.
   Att »Goodnight Oslo« inte kommer uppmärksammas i någon nämnvärd utsträckning, eller att Hitchcock själv, likt Paul Buchanan från The Blue Nile eller Mark Hollis från Talk Talk, knappast någonsin kommer att åtnjuta den respekt han alltid förtjänat, är ett faktum som för varje enskilt album allt mer kommit att se ut som ett ödets nyck.
   »You can easily confuse money for success«, sjunger han själv i »Hurry for the Sky«. De bästa, står skrivet mellan raderna, segrar sällan.
   Robyn Hitchcocks likar är och förblir Syd Barrett, Jonathan Richman och Robert Forster; excentriker som tonsatt berättelser för en halv värld men vars mest spektakulärt intima ögonblick förblivit angelägenheter för ett alltmer krympande fåtal.
   När en manskör bryter in två sekunder in i »Saturday Groovers« är det omöjligt att inte få salta tårar i ögonen.
NIKLAS ELMÉR
2009-02-17