Taylor Swift: Fearless




TAYLOR SWIFT
Fearless
Big Machine/Universal
Betyg: 7

Vad Bruce Springsteens »Working on a Dream« inte har rott i land på en och en halv månad fixade en nittonårig tjej från Pennsylvania inom loppet av en vecka.
   Hennes andra album »Fearless« gick åt i drygt femhundratusen ex i ett nafs. Utan att överdriva något speciellt är det Taylor Swift snarare än kolosser i stil med Guns N’ Roses, U2 och Madonna som hållit den amerikanska skivbranschens nos ovanför vattenytan på sistone. Den självbetitlade debuten från 2006 har när som helst uppnått något nu för tiden så sällsynt som fyra gånger platina och är alltjämt en stadig säljare, länge låg såväl den som uppföljaren på poplistans tio-i-topp samtidigt. Dessutom var »Taylor Swift« countrylistans herre på täppan i smått obegripliga tjugofyra veckor. I fjol var hon den mest sökta artisten, alla kategorier, på Myspace.
   Ändå vet nästan ingen utanför Nordamerika vem hon är.
   Frågan är då om Taylor Swift, á la otaliga nycountrykollegor, ska förbli en huvudsakligen nationell – för att inte säga regionell – angelägenhet eller om hon, á la förebilder som Dolly Parton och Shania Twain, även kan bli en global succé?
   Kanske får vi snart ett svar, nu när »Fearless« ska till att europalanseras – fyra månader efter USA-släppet.
   Musikaliskt handlar det om den allra mest beskedliga av strömlinjeformad popcountry. Det som främst skiljer henne från flertalet sentida Nashville-kollegor är att hon helt undviker att slira ner i flamsbrunstigt white trash-tilltal eller blyfotad muskelrock. I rakt nedstigande led från, säg, James Taylor och Jewel är hon en sensibel singer-songwritersjäl; brådmogen, väluppfostrad och förnumstig som en annan »Dawson’s Creek«-karaktär.
   »Fearless« är ingen oförglömlig skiva men för »middle of the road«-genren ovanligt fjäderlätt, luftig och lätt att sympatisera med. Mer än något annat förkroppsligar albumet perioden då en ungdom blir medveten om att det annalkande vuxenlivet är oåterkalleligt. Då man för första gången med lite distans kan börja betrakta de tonår som man omöjligen kan stanna kvar i. Då man alltjämt vidhåller att man aldrig ska bli som alla andra, trots att man innerst inne inser att så ändå kan bli fallet. Även om man sedermera ska bli smärtsamt medveten om bristerna i ens egen utblick är det här också en tid för vägval som man i vissa fall får ta konsekvenserna av livet ut.
   Utan några som helst filosofiska eller psykologiska anspråk fångar Swift essensen av den här bräckliga fasen – med hantverkssäker och lillgammal känslopop.
   När nästa skiva ska spelas in är Taylor Swift en ännu mer etablerad, skyddad och stenrik superstjärna med allt mindre förankring i hur vanliga tjugoåringar har det. Det är då, och egentligen först då, som hennes begåvning och fortsatta karriär kommer att sättas på avgörande prov. I väntan på det kan hon njuta av att vara vår tids största popartist.
PIERRE HELLQVIST
2009-03-10