Willie Nelson And Asleep At The Wheel: Willie and the Wheel

WILLIE NELSON AND ASLEEP AT THE WHEEL
Willie and the Wheel
Bismeaux/import
Betyg: 8

Det är avstickarna man håller fast vid från det senaste decenniet. De som inte görs med fet budget, inslumrat omdöme, påtvingade stjärngäster och förväntningar från det inblandade skivbolaget att Willie åter ska bli en kommersiell kraft att räkna med. Ja, de som görs för att han själv faktiskt vill det. Hit hör exempelvis »Run That By Me One More Time« med Ray Price, »Last of the Breed« med Merle Haggard och Ray Price, valda delar från »Two Men With the Blues« med Wynton Marsalis. Även uppenbara kärleksprojekt som den instrumentala jazzplattan »Night and Day« och »You Don’t Know Me: The Songs of Cindy Walker« bör sorteras in i denna kategori.
   Samtliga är skivor som knappast övertygar skeptikern om Willie Nelsons storhet, men för den som redan är frälst utgör de välbehövliga argument till varför man alls ska orka hålla intresset uppe efter otillfredsställande satsningar som »The Great Divide« och »Moment of Forever«.
   »Willie and the Wheel« är en veritabel dröm för de invigda.
   Skivan initierades redan på sjuttiotalet då branschtungviktaren Jerry Wexler på Willies dåvarande hemvist Atlantic yrkade på att sångaren, som ännu skulle få vänta ett par år på att bli ett namn i var mans mun, borde spela in ett helt album med western swing-musik – som båda herrarna var djupt insnöade på. Skivbolagslegendaren hade gått igenom sin western swing-samling för att handplocka materialet till albumet, som sedermera aldrig gavs ut – Atlantic hann dessförinnan lägga ner sin countryavdelning och artisten vandrade vidare till Columbia (där han med sin första skiva sålde platina och blev »Willie« med hela världen).
   Lite drygt trettio år senare återupptas den tappade tråden.
   Det första som händer är att Ray Benson, frontfigur i western swing-veteranerna Asleep At The Wheel, en dag får en låda med gamla western swing-vinyler skickade till sig från Jerry Wexler. Invid flera låttitlar på skivomslagen har den forne ägaren klottrat dit »WN«. Då Benson frågar avsändaren vad anteckningarna betyder får han det förklarat för sig: Willie Nelson.
   När Willie några år senare, 2007, använder just Asleep At The Wheel som kompband på den hyllade »Last of the Breed«-turnén med Haggard och Price dyker Wexler upp vid en av konserterna och påminner vår vackert flätade vän om att det väl börjar bli hög tid att förverkliga idén som aldrig blev av.
   Sagt och gjort. Innan Wexler, på skivan angiven som exekutiv producent, gick bort i fjol hann han lyckligtvis höra det färdiga – och magnifika – resultatet.
   Det går omöjligen ta miste på att de här musikerna tycker det är det roligaste man kan göra att spela gamla favoriter från Milton Brown, Spade Cooley och Bob Wills repertoarer.
   Eller egentligen bara att få spela tillsammans.
   Lika mycket som »Willie and the Wheel« är en älskvärd hyllning till en anrik och märkligt bortglömd musikepok är skivan en gentlemannamässig salut till musicerandet i sig. Fioler, dixieblås, steelgitarrer och hamrande spikpianon faller lika lekfullt som smidigt in och ut ur varandra i en fantastiskt levande ljudbild där varje enskilt instrument omsorgsfullt lyfts fram. Mängden musiker gör att det på ett vis låter maffigt, utan att det för den skull förtar känslan av enkelhet och intimitet i det sprittande sväng som på klassiskt Bob Wills-vis oupphörligen markeras med olika sorters glädjeutrop.
   Ett liknande album med nyskrivet material får gärna bli nästa Willie-giv.
PIERRE HELLQVIST
2009-03-10