Johnny Cash: American III: Solitary Man & Merle Haggard: If I Could Only Fly

JOHNNY CASH
American III: Solitary Man
American/Sony
Betyg: 7

MERLE HAGGARD
If I Could Only Fly
Anti/MNW
Betyg: 8

Håkan Hellström sa för en tid sedan, och då triumfatoriskt, »Jag är en sån jävla förlorare!«
   Det var oerhört skönt att höra i en tid då alla ska vara »vinnare«.
   Tendensen har funnits från åttiotalet och framåt, men i år har allt eskalerat rakt åt helvete. Vi ska placera pengar där och fundera på fonder här. Det rådande resonemanget från vem-det-nu-är-som-styr-över-den-alarmerande-utvecklingen – och journalisterna som följer i flock, måna om att de egna intressena tillvaratas – tycks vara: kära medborgare, skit samma om dina stålar flyttas runt i jakt på bästa avkastning och att det i dess spår ligger nedlagda fabriker, ruinerade familjer, ödelagda samhällen och söndertrasade själar, ty samvete är bara ett ord. Var dig själv närmast, lita inte på en jävel, släpp ingen över bron – guld och gröna skogar väntar dig om du bara satsar rätt.
   Bli så rik som möjligt. Eller, annorlunda uttryckt, så lite fattig som möjligt.
   Allt detta har fått mig att inse att det i min värld, i denna stund, inte finns något större än en förlorare. Eller låt oss formulera det så här: fuck you, Finanstidningen!
   När den sargade, slitne, tunne Johnny Cash uppträdde på San Quentin-fängelset 1958 (eller 1959, beroende vem man lyssnar på) fanns en ung förlorare i publiken, satt bakom galler för väpnat rån.
   Som Merle Haggard minns det så här i efterhand var konserten den enda verkliga glädjestunden under de där nästan tre inlåsta åren. Eller, mer än så. Cashs furiösa framträdande rev ner murarna, förlöste vad som förut varit fantasier och förvandlade dem till uppnåeliga mål.
   Den forne ungdomsbrottslingen Haggard kom ut och fick ordning på sitt liv. Framför allt fick han fart och fokus på sina låtskrivarambitioner. (Han betalar nu tillbaka genom att göra ett gästinhopp i uppsluppna »I’m Leavin’ Now« på »American III: Solitary Man«.)
   Innan sextiotalet var till ända hade Haggard, i ett accelererande tempo och med allt större framgång, hävt ur sig hits och omedelbara countryklassiker som »Swinging Doors«, »The Bottle Let Me Down«, »I Threw Away the Rose«, »Branded Man«, »Sing Me Back Home« »Today I Started Loving You Again«, »Mama Tried«, »I Take a Lot of Pride In What I Am«, »Hungry Eyes« och »Workin’ Man Blues« för att nämna bara några få. Och då har jag inte brytt mig om att ta upp de av Liz Anderson skrivna »(All My Friends Are Gonna Be) Strangers« och »I’m a Lonesome Fugitive«, vilka båda i allra högsta grad anses vara »Haggard-låtar«. Eller alla förträffliga albumspår.
   När årtiondet gick mot sitt slut hade han blivit en av countryns fixstjärnor. En annan var Johnny Cash, även han med ett segerrusigt decennium bakom sig. Båda två sanna arbetarklasshjältar, tillika outlaws långt innan Waylon & Willie gjorde det till ett begrepp, och på väg att omfamnas också av rockpubliken som, via The Byrds, The Band och Bob Dylan, alltmer börjat intressera sig för country eller countryrelaterad rock.
   Men från och med 1968–1969 kom Haggards och Cashs karriärer att vika åt varsitt, vitt skilt håll.
   Haggard släppte singeln »Okie From Muskogee« och fick hela hippierörelsen och stora delar av rocketablissemanget på sig för textens illa dolda bakåtsträvande och fördömande av de liberala strömningar som symboliserade främst den amerikanska västkusten och musikscenen där. (Att låten mest var ett skämt, som »Hag« indikerat på senare år, visste ingen då.)
   Det infekterade läget förbättrades knappast av uppföljaren »The Fightin’ Side of Me« med dess än mer militanta och flaggviftande konservatism. Countryskaran tilltalades och växte visserligen, men rockpubliken stängde här dörren för honom, för gott. Sedan har det inte hjälpt hur mycket aktade gränsöverskridare som Gram Parsons, Emmylou Harris och Elvis Costello än har lyft fram Haggards verk och storhet. Från »we don’t smoke marijuana in Muskogee …« och framåt har han varit en angelägenhet blott för den inbitna countrysfären.
   Cash, däremot, tog ett kliv i exakt motsatt riktning. Med liveplattorna »At Folsom Prison« och »At San Quentin« nådde han en masspublik som få countryartister före honom. Han fick en egen tv-show och var återigen lika hipp som när han lite mer än tio år tidigare – ihop med Elvis, Jerry Lee, Carl Perkins och de andra coola katterna på Sun Records – för evigt förändrade populärmusiken med rockabillyns sällan hörda häftighet.
   Trettio år senare hänger de fortfarande med, Haggard sextiotre år och Cash sextiosju. Den förstnämnde har över åren fortsatt visa prov på varför somliga kallar honom »den störste ännu levande låtskrivaren«, men med tiden i huvudsak hemfallit åt klibbig sentimentalitet, mossig nostalgi och tråkiga produktioner. Cash, å sin sida, fick efter de bergochdalebane-aktiga sjuttio- och åttiotalen konstnärlig upprättelse när rock-, metal- och hiphop-producenten Rick Rubin satte honom i rätt sammanhang, med bra låtar, på albumen »American Recordings« och »Unchained«.
   Materialet på dessa båda plattor kan man dela in i tre kategorier: 1) kärleksfulla, ömsinta tolkningar av country- och folkklassiker från det förflutna, 2) modiga, ofta överraskande covers på moderna grupper och artister, 3) fräscha nyinspelningar på låtar han själv spelade in för ganska länge sedan.
   De här tre momenten bidrog till att skapa en ny, vitaliserad bild av en förvisso aktad men aningen bortglömd och kreativt slumrande ikon. Att sjunga låtar av Glenn Danzig, Soundgarden och Beck skrämde visserligen bort vänner av det moderna Nashville-soundet, men gav honom i stället en helt annan, yngre fanskara. En gång till, så där på ålderns höst.
   »American III: Solitary Man« är då alltså del tre i denna svit. Ett bokslut. Inte bara över Rubin/American-samarbetet, utan, vad det känns som, en hel karriär, ett helt liv. Eller, ännu längre tillbaka än så. Lyssna på »Before My Time«.
   Precis som på de två föregångarna, och precis som mycket av hans sångkatalog i stort, vakar mörkret och döden som ett ständigt närvarande moln över skeendena. Men inte presenterat utifrån rädsla och ångest; snarare med fattning och värdighet. Rastlösheten och galenskapen skymtar (»Sometimes at night. When I hear the wind. I wish I was crazy again«, skrev han i sina liner notes till »Unchained«), men inte lika frekvent som förr.
   Den allt sjukare, eller hur det nu är med den saken, Cash har alldeles för mycket stil, smak och sans för att sjunka ner i självömkandets sumpmarker. Han är svag, men inte ynklig. Han kan längta, men tigger inte. Han kan beklaga, men protesterar inte. När han exempelvis tar sig an en uppenbart laddad och svår sak som Will Oldhams
   »I See A Darkness« gör han det med en stolthet lika stark och reslig som Klippiga Bergen. Än mer påtagligt blir det i efterföljande spår, »The Mercy Seat« av Nick Cave. Många tycker nog att Cash här ger sig in i en teatralisk terräng han inte så väl känner till, än mindre behärskar. Själv sitter jag stum av beundran över att han vågar. Som om han inte hade något att förlora. Men då lurar jag mig själv. Ty att förlora, om det sker på ett ärofullt sätt, har aldrig varit en skam för Cash. Hellre det än att vinna genom att lura sig själv (och andra).
   Merle Haggard är ingen risktagare på samma sätt som sin kamrat. Har väl egentligen aldrig varit det musikaliskt sett. Från allra första början fram till i dag i stället en förvaltare av traditioner, som tog vid, och ännu vidhåller, arvet efter sina hjältar Jimmie Rodgers, Bob Wills och Lefty Frizzell. »I’m not crazy, but sometimes I wish I was«, som han sjöng en gång i tiden, berättar en del om hans attityd och vem han är.
   Man trodde att Anti, en underetikett till punkbolaget Epitaph, skulle försöka åstadkomma samma sak med Haggard som American gjorde med Cash. Ni vet, in med en het producent, några Red Hot Chili Peppers och nya låtar som den unga rockpubliken kan känna igen sig i.
   Men inte. Det nya skivbolaget begriper att Haggard sedan lång tid är en mer kreativ låtskrivare än exempelvis Cash, och sätter fullt förtroende till sin ärrade artists egna, eller egna val av, låtar. Man är inte så mycket ute efter en alternativ rockpublik; målet verkar i stället vara att återupprätta Merles heder som albumartist. Inga nyinspelningar av de gamla hitsen, inga Jewel-duetter, men desto mer av värme (»Thanks to Uncle John«) och enkel elegans (»Crazy Moon«), på en skiva om åldrande (»Wishing All These Old Things Were New«) och ett ofta gnagande samvete (»Leavin’s Getting Harder«), och kanske framför allt om kärleken till barnen (»I’m Still Your Daddy«, »[Think About a] Lullaby«) och hustrun (»Proud to Be Your Old Man«).
   »If I Could Only Fly« är nedtonad och på ytan anspråkslös. Det är i melodierna och orden dramatiken och storheten ligger. Merle sjunger så där avspänt men ändå inlevelsefullt som han gjorde i sina största stunder på sextio- och sjuttiotalet.
   Vilket inte betyder att bettet är borta. Den undertrycka, sordinerade – som om vi står bortom räddning – vreden bakom textraderna »Watching while some young men go to jail/And they show it all on t.v/Just to see somebody fail« är inte bara kritik mot den moral, eller brist på densamma, som genomsyrar vårt samhälle, utan är även en saftig känga i plytet på all den superegoism och megakapitalism som får folk att förakta, inte hjälpa, de som förlorar.
   Det blir inte sämre av att bandet är förstklassigt, felfritt och perfekt tillbakalutat, och låtmaterialet hans bästa sedan, tja, kanske sedan 1974 års album »If We Make It Through December«.
   Att döma av »Listening to the Wind«, som avslutar nya plattan, är Merle Haggard dömd att för evigt flacka omkring i en turnébuss, med ett öga på samtiden men tankarna fast förankrade i det förflutna. Förebilderna, fruntimren, och inte minst forna tiders vänskap och upptåg med Johnny, George, Willie och de andra ännu levande amerikanska monumenten som mer än några andra
symboliserar frihet – om än inte alltid under ansvar.
   Men de vågade, och vågar, förlora.
PIERRE HELLQVIST

Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000