Godspeed You Black Emperor!: Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven
GODSPEED YOU BLACK EMPEROR!
Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven
Kranky/Border
Betyg: 9
»Coming in with their immense submarine vibrato vibrating, garanging«
– ur Tom Wolfes bok »The Electric Kool-Aid Acid Test«
Förväntningarna var stora på den här skivan. Minst sagt. Både mina och andras. För mig blev nio kanadensiska människor starka Godspeed You Black Emperor nästan religion när de förra året lyckades följa upp Krankys återsläpp av debuten »f#a#∞« med ohyggligt kraftfulla »Slow Riot for New Zero Kanada e.p.«. Och min låga flammade upp ytterligare när de i intervjuer framstod som intelligenta, buttra, självsäkra och nervösa på samma gång. De saktade ned, nästan stannade upp, och pratade om faran med global kapitalism, musiktidningars problem och varför de flesta konsertlokaler är värdelösa. De försökte förklara, med en mängd ord, vad det är de gör.
Allt ackompanjerat av en sorts manifest. På omslaget till »Slow Riot for New Zero Kanada e.p.« står till exempel att läsa: »let’s build quiet armies Friends, let’s march on their glass towers … let’s build Fallen cathedrals + make impractical plans …«
Faktiskt håller jag med om vad NME skrev 1999, Godspeed You Black Emperor var verkligen »the last great band of the century.«
Så visst var jag nervös första gången jag tryckte in cd nummer ett av de två som i det formatet utgör »Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven« i skivspelaren. Men jag tog mod till mig, vred upp volymen, satte mig bekvämt tillrätta på min säng, tryckte på play och lyssnade, lyssnade.
Glenn Brancas »Symphony No1 (Tonal Plexus)«, Ennio Morricone, Spacemen 3, inklippta röster från mannen på gatan. Fioler. Cello. Utan kompass letade jag efter fler referenspunkter, fler adjektiv, trots att Godspeed You Black Emperor hatar sånt. Nattliga tågfärder genom granskog. Filmiskt. Som förut: »like our favourite early North American hardcore recordings, we tried to catch the sound of nine of us sitting in a room together, playing at once, hoping for the best…« (The Wire, #175, september 1998)
Jag tror jag satt där på sängen fem timmar i sträck, reste mig bara för att då och då byta mellan cd ett och cd två. Slängde ibland ett öga i det medföljande häftet: »this tape recording was a broken road. & in the end, it was just a tentative stagger towards the pale & holy FADING light… (IT WAS A COLD AND LONELY WINTER.)«
Godspeed You Black Emperor var tillbaka. Mer än någonsin.
Inga kompromisser.
Inga klagomål från min sida.
Kommer då »Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven« att innebära det stora, motvilliga genombrottet för Godspeed You Black Emperor – Sophie, Norsola, David, Thierry, Aidan, Mauro, Bruce, Roger och Efrim – år 2000?
Kommer Montreal att utnämnas till nästa Seattle? Knappast.
Kompromisslösheten igen: »this tape recording is the last stanza of a 3page chapter; we dedicate this stanza to quiet refusals, loud refusals and sad refusals. we dedicate it to every prisoner in the world… (we dedicate it to empty streets at dawn.) (wet streets…)«
Men har du läst ända ner hit och om du inte redan äger »Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven« så ska du göra det i morgon. Och om du äger den är det bara att gratulera.
För är det något band vi alla behöver år 2000 så är det Godspeed You Black Emperor.
JOHAN JACOBSSON
Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000
