Ulf Lundell: I ett vinterland
ULF LUNDELL
I ett vinterland
EMI
Betyg: 5
Den jättelika, gedigna och karriärtäckande boxen »Livslinjen« som kom 1991 blev ett vägskäl för Ulf Lundell. Men inte på så vis som man kunde föranledas att tro efter att de avslutande, ensliga pianotonerna tystnat. Allra sist av de åttiotvå spåren låg en helt ny låt med titeln »Två blåa ögon«. En sorgsen sak vars självreflekterande text ekade »efter konserten-tomhet« och än mer en önskan om att ta sig ut ur strålkastarskenet och finna en ny väg att vandra.
Måhända lät sig skivpubliken luras och trodde för ett tag på en mer tillbakadragen attityd. Men redan då visste Ulf Lundell att det där, som så många gånger förr, bara var ord. Han visste att han skulle trilla dit igen, och igen, och igen – likt hans ständiga till och från-relation till alkoholen, kvinnorna, Stockholm. Sedan dess har han inte precis hållit sig undan rampljuset, utan snarare blivit än mer aktiv som skivartist och dessutom, så mycket det nu är möjligt i ett litet land som Sverige, anammat idolen Bob Dylans vision om oändligt turnerande.
Och fansen har väl varit tacksamma för detta, även om alla album, singlar, dubblar och tripplar i form av samlingar och liveplattor samt spelningar grävt djupare hål i plånboken än vad de satt spår i hjärtat. Det var ytterst få som verkligen orkade lyssna på senare tids Neil Young & Crazy Horse-plagiat på »Slugger« och »Fanzine«. Dessa urladdningar utan dynamik var möjligen nödvändiga för artisten själv – på samma sätt som Tin Machine var för David Bowie – men näppeligen för någon annan. Publiken som kom till konserterna gjorde det inte för det nya materialets skull. De kom för att se Ulf Lundell och med hopp om att ännu en gång få höra »Sextisju, sextisju«, »Snön faller och vi med den«, »Rom i regnet«, »När jag kysser havet«, »Öppna landskap«, »Den vassa eggen«, »Hon gör mej galen« och andra favoriter från det förflutna.
»I ett vinterland« kan säkert få tvivlarna inom de egna leden att ånyo ställa sig bland de andra pojkarna längst fram, förmå alla »ensamma pirater« att mangrant mota tillbaka planerna på myteri. För det är till stora delar klassisk, beprövad Lundell-rock vi får här.
Men i likhet med allt som Ulf Lundell släppte under nittiotalet, med visst undantag för 1994 års »Xavante«, erbjuder skivan inget som vare sig söker eller lär suga åt sig en ny publik.
Därtill känns den alltför hopplöst otidsenlig. »I ett vinterland« låter mer 1993 än vad »Måne över Haväng«, som kom det året, gjorde. Vidare är den på sina håll belamrad med en så pass högtravande natur- och nationalromantik att det bara vore logiskt om Roger Pontare snart kom att tolka några av dessa låtar. Ett intryck som inte dämpas av allehanda symfoniskt storslagna scenerier och otympliga riddarrockliknande rustningar som »En ny dag randas«.
Orden är lika många och flödande som någonsin förr. Men de maler på utan, ja, om inte utan mening så åtminstone mål. I höjd med »Det goda livet« eller »Evangeline«, kanske tidigare än så, försvann hans förmåga att kortfattat och pricksäkert beskriva sekvenser. Här åsyftas precisa nedslag som »det fina klirret från glasverktygen« (»Bente«), eller enkla men nära bilder i stil med »nere vid Zinkensdamm en juninatt/gick jag och undrade var jag hade vart« (»Rom i regnet«), eller direkt tilltal till nära och kära: »lille man, jag fick aldrig lov att döpa dig till Glädje och lika bra det/vad vill den här världen med den?« (»Inte ett ont ord«).
Här är det bara på ett ställe som han lyckas konkretisera något riktigt tydligt, i det här fallet en längtan stor som på »Rialto«. Låten heter »Jag saknar dej« och är nog inte den bästa eller mest originella i sällskapet. Men han gömmer sig inte bakom en massa betydelselösa bokstäver. Orden väljs med omsorg och levereras med en nästan hjärtskärande passion som faktiskt får en att tro att det gjorde ont att sjunga dem. I stället för att spänna upp sig i självbelåtenhet eller fyra av förgiftade förebråelser låter han sig punkteras. Det låter bra när luften går ur Lundell.
Bortsett från det krävs det numera texter långa som noveller för att få något sagt. Ta själva och lyssna på »Ett stenbord i Toscana« så förstår ni hur omständligt det blivit. Här, och i den velande versen på »Ett naket träd«, märks det att melodierna som förr om åren var omsorgsfullt utmejslade och distinkta har förlorat skärpan och stundom är ofokuserade som det värsta new age-flummeri.
Och när fallet är det motsatta – alltså en rak upptempomelodi – karvar Lundell, enligt en löpande band-teknik, blott fram närmast populistiska karikatyrer på sig själv (»Lycklig man«) eller Bruce Springsteen (»No Surrender«-pastischen »Atlanten«).
Det senare är dock att föredra. Där spelar han, så att säga, på hemmaplan och har kontroll på situationen.
Annars framstår musiken, trots en del pigga grepp och positiva signaler, oroväckande ofta som en ursäkt för att få ut orden. Tidigare, när musiken inte var tillräckligt laddad, kunde man ha överseende med det eftersom Lundell hade något att berätta.
Men nu – jag vet inte. Vad säger Ulf Lundell i dag som han inte har yttrat förut?
Akustiska »Sommarens sista servitris« hör visserligen till det finaste han har skrivit på fem–sex år, men temat »väderbiten-man-som-sett-och-gjort-allt-och-bränt-alla-broar-men-nu-vill-ha-lite-lugn-och-ro« är en rungande »Det goda livet«-repris.
Att kalla in unga, begåvade killar som Brainpools Christoffer Lundquist, basist och bakom flera av arrangemangen, och den av många anlitade Soundrack of Our Lives-klaviaturisten Martin Hederos är berömvärt och antyder en vilja att utveckla det väl inrutade soundet. Och ibland, som i det jingle jangle-poppiga titelspåret och den elegant Phil Spector-bjällrande »Låt det snöa«, lyckas det. Men så länge Ulf Lundell är nöjd med att leva upp till den förväntade bilden av »Ulf Lundell« känns dylika grepp som att lägga plåster på en invärtes sjukdom.
Ingenstans blir detta mer uppenbart än med hans egna ord i »En ny dag randas«:
»Nånstans längs vägen
blev jag kvar i ett hotellrum
och jag minns inte längre var
så jag fortsätter åka från stad till stad
som om jag letade efter nåt slags svar«
Ett citat ryckt ur sitt sammanhang, kanske han skulle säga till sitt försvar.
Men nej, allt hör ihop. Det här är bara ännu en ögonblicksskildring från »nånstans längs vägen« i Lundells livslinje. Och jag är tvärsäker på att han i den här texten är kvar på samma plats, i samma hotellrum, dit han gick och satte sig efter »Två blåa ögon«.
Däri ligger själva huvudproblemet, vilket han egentligen medger själv – Ulf Lundell har, trots att han befinner sig i ständig rörelse, inte kommit någonstans alls på tio år.
PIERRE HELLQVIST
Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000
