Outkast: Stankonia
OUTKAST
Stankonia
La Face/BMG
Betyg: 7
Det här är hiphop som skaffat bredband.
Outkast laddar ned influenser och futuristiska idéer från nätet i rasande takt och deras musik förändras, omformas och expanderar lika fort som internet självt.
Dre och Big Boi loggar in på Rhinos hemsida, ögnar snabbt igenom veckans r’n’b-återutgivningar, »classic rock« och diverse New Orleans-antologier, de hackar sig in på servrar med material som ännu saknar namn, chattar med Erykah Badu och Goodie Mob, beställer hem gamla Nintendospel, kopplar in spartanska synthar, innan de snabbt kastar sig över mp3-filer med Rick James, Prince och okända artister från något skivbolag på undergroundnivå.
I kontrollrummet, alldeles bredvid hårddiskarna, sitter producenterna Organized Noise, Earthtone III och Antonio »LA« Reid och programmerar ihop informationsflödet till en psykedelisk science fiction-blues som ständigt verkar befinna sig i ett kortslutet, sprakande tillstånd.
Och precis när kretskorten och mikrochipsen inte kan lagra fler ettor och nollor pressar duon in disketter med soulmelodier av den gamla skolan. De bifogar word-dokument med historier från sin fuktiga hemmiljö i den amerikanska södern, livfulla beskrivningar om ändlösa partyn, drogberoende vänner, »gangsta-shit«, gråa våldsamma vardagar, bilar, juveler, hallickar och välsvarvade brudar. Anteckningarna avrundas ofta med ironi och svart humor.
Ibland fattar man inte vad Outkast sysslar med. Ljudkollagen springer i väg åt alla håll samtidigt, avbryts av dialoger och gråtande mödrar, hittar igen flödet via kyrkokörer med operavolym innan galningen Cee-Lo från Goodie Mob, som alltmer låter som en yrvaken Sly Stone, släpps fram och stjäl all uppmärksamhet.
»Stankonia« innehåller tillräckligt många idéer för att fylla sju fullängdare. Varje låt hade, om de hackades upp, kunnat förvandlas till fyra nya, väsensskilda spår.
Det är omöjligt att inte bli förförd och fascinerad.
MARKUS LARSSON
Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000
