Bob Hund: Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
BOB HUND
Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
Bob Hund/Border
Betyg: 7
Jag hade tänkt så här, govänner: att jag skulle skriva om det här lilla bandets nya album – det åttonde i ordningen om jag räknar rätt i långsamheten och inkluderar samlingarna och liveplattan – utan att hänvisa till deras tidigare eskapader. Ingenting om APA, Edvin Medvind, trafikkoner, Martin Kann, Pere Ubu, »5 meter upp i luften« eller de 3650 dollar man fick in för dubplate-auktionen på den senaste singeln »Fantastiskt«. Ingenting alls. Jag skulle skriva om Öberg, Nimmersjö, Essing och de andra som om de var nybörjare, helt nyutslagna ur replokalen, med en första platta i sina förväntansfulla novishänder.
Vad säger ni? Ska ni hänga med? En som stretar emot? Jaja, nöden kräver handling. Det är nu det börjar.
Ljudbilden är konsekvent. Det fulsnygga premieras. »Ungefär som en pappa iförd endast strumpor«, som Joakim Pirinen skriver annorstädes om något helt annat. Produktionen är ruff, någon har struntat i sandpappersinstruktionerna. Det gnisslar, skär och kränger. Det är rätt så uppfriskande, faktiskt.
Musiken kan bäst beskrivas som en sorts galopperande postrock. Akta er för amoken, bara. Jag hittar inga andra referenser på hemmaplan. Kanske har de karvat ut en helt egen genre? Jag tror att Bob Hund – om de fortsätter i detta tempo och med denna frenesi – kan komma att sätta tydliga avtryck i huden. Lite som ett gammalt ärr man gärna visar upp för gästerna på fyllan.
Sångaren Thomas Öbergs ordspråksliknande textattacker pendlar mellan det förnumstigt irriterande och det dräpande insiktsfulla. Lika delar bondepraktika och Francois de La Rochefoucauld, således. Hans makabra helsingborgsdialekt kan alldeles säkert bli en bärande vägg i det här bygget.
Bäst är bandet när musiken och texten interagerar, likt elever på första danskursen. One of a kind-tematiken och det episka anslaget i »Blommor på brinnande fartyg«, förmågan att se det goda i det klena parat med den hetsiga frenesin i »Världens bästa dåliga låt«.
Jag gillar det här. Inte allting och inte hela tiden. Men något biter sig fast hos mig. Får jag bara vänja mig vid det aparta uttrycket hos bandet så kan de säkert leva över nästa vinter. Stora tankar i lilla berg- och dalbanan, javisst. Men jag tror nog att det finns en framtid för Bob Hund.
Nå, det gick att ta till sig »Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk« som vore den en ensam nygräddad våffla på tallriken och inte bara en fesljummen mitt i en stor hög, likgiltigt avplockad från våffeljärnet. Det är klart att dåtiden låg och skavde mot hälen hela tiden; alla gånger man sett det här fantastiska bandet live, deras betydelse för hur musikklimatet egentligen ser ut i Svea Rike i dag samt hur det känns inombords – inne i det organ som tillverkar gåshuden – när man hör »Kompromissen« från första EP:n.
TONY ERNST
2009-03-24
