The Coathangers: Scramble
THE COATHANGERS
Scramble
Suicide Squeeze/import
Betyg: 7
Deras musik må vara en impulsiv gatukorsning av festsugen garagerock, sönderfallande lo-fi-produktioner och vredgade riot grrrl-utrop. De må förena ballong- och konfettipartyn med såväl politisk agenda som omsorgsfulla DIY-värderingar. De må vara tuggummipop och punk i ett. Man borde antagligen säga något i stil med att »om en medlem vardera från X-Ray Spex, Pavement, Bikini Kill och The Replacements kring ’Hootenanny’ bildade ett band efter att ha sniffat ur grälla färgburkar i en veckas tid skulle det ha låtit så här«.
Men så fort The Coathangers tar ton är det första jag tänker på… Beastie Boys. Inte vad musiken anbelangar, utan för de tre vokalisternas tydligt utmejslade karaktäristik. För det som jag en gång i tiden främst fastnade för hos raptrion var varken de finurliga samplingarna eller alla blytunga hårdrockriff utan hur den gnällige Ad-Rock, den grovhuggne MCA och den antagligen mest drillade men i uttrycket också mest sansade i sällskapet, Mike D, så effektivt utnyttjade dynamiken som uppstod ur deras inbördes tjatter och olikheter. Något som i sig blev ytterligare ett instrument.
I The Coathangers är gitarristen Julia Kugels gälla stämma motsvarigheten till Ad-Rock, trummisen Stephanie Lukes raspighet går att likna vid MCA och basisten Meredith Francos roll har vissa beröringspunkter med Mike D. Den leadsångbefriade keyboardisten Candice Jones då? Money Mark, förstås.
Parallellen går också utvidga till det faktum att kvartetten från Atlanta precis som Beastie Boys ofta väljer att framställa sig som infantila odrägligheter, utan att detta för den skull helt lyckas överskugga känslan av att allting görs med rätt gott om hjärna.
Jämfört med 2007 års självbetitlade fullängdsdebut är den lätt obekymrade låt gå-attityden intakt på »Scramble«, även om det faktiskt nog är lite mer genomarbetat denna gång. Det primitiva groovet, de smittsamma melodislingorna och den allenarådande ropa & svara-sången låter helt enkelt ännu mer på sin plats. Och där det på föregångaren fanns truliga hjärtekrossare som »Parking Lot« och »Bloody Shirt« heter de denna gång »Dreamboat« och »Sonic You«. Låtar som sänder ut starka signaler om att bandet kan bli något mer än den lika charmiga som störiga dagslända de nästan som per automatik utmålas som.
PIERRE HELLQVIST
2009-04-21
