Beastie Boys: To the 5 Boroughs

BEASTIE BOYS
To the 5 Boroughs
Capitol
Betyg: 5

Det mest uppseendeväckande med Beastie Boys första skiva på sex år är förhandslyssningen. Den sker på skivbolagets kontor i Stockholm. Plattan är inmatad i en dator. Jag får ta på mig ett par hörlurar, klicka mig fram längs en meny och så fort första låten startar – singeln »Ch-Check It Out« – får min stjärt en interaktiv upplevelse. Stolen jag sitter på vibrerar vid varje basljud. Brum. Brum. Brum.
   När jag dagen efter träffar bandet är Mike D mycket intresserad av vad jag tyckte om stolen. Den detaljen är tydligen väldigt viktig för honom, oklart varför.
   Stolen är den enda överraskningen med »To the 5 Boroughs«. Det finns ingenting annat som påminner om det Beastie Boys jag lärde känna mot slutet av åttiotalet. Resten är bara en karikatyr på något som tidigare var ett fantastiskt rockband.
   Musikaliskt är »To the 5 Boroughs« trions mest renodlade hiphopalbum sedan »Paul’s Boutique« från 1989. Det är också gruppens utan tvekan mest nostalgiska stund hittills. Beastie Boys har enkelt uttryckt spelat in en massa covers på sig själva.
   Alla spår breakdansar som om Run DMC:s och Eric B & Rakims äldsta inspelningar var den senaste prylen i New York igen. Den enda utvecklingen som märks är en ökad politisk och social medvetenhet – ett självklart resultat av 11 september.
   Det handlar om snart fyrtio år gamla småglin med buskishumor. Däri ligger visserligen skivans styrka – medlemmarnas entusiasm är så påtaglig att de med all säkerhet fortfarande tror att de inte är en dag över sexton.
   Men just därför blir det också ganska svårt att ta kritiken om George W Bush och hans utrikespolitik på allvar. Det blir ungefär lika trovärdigt som när The Sounds svär på scen.
   USA:s smartaste och mest underhållande rockband finns som sagt inte längre. De har förvandlats till ett amerikanskt svar på Galenskaparna och After Shave.
MARKUS LARSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004