Br. Danielson: Brother is to Son

BR. DANIELSON
Brother is to Son
Secretly Canadian/Border
Betyg: 8

Så här lär det fortsätta i många år framöver.
   New Jersey-sonen Daniel Smith gör skivor, hans fanskara köper dem och alla är nöjda.
   Men det där genombrottet uteblir nog. Det där genombrottet som tar Daniel bortom de redan invigda. Det där genombrottet som han skulle få om det nu en gång var så att utsökthet, originalitet och personlighet automatiskt premierades.
   »Brother is to Son« är Daniels sjätte fullängdare på tio år – den första under namnet Br. Danielson i stället för det brukliga Danielson Famile – och som vanligt innebär den ett samarbete mellan honom och hans familj, släkt och vänner. Bland de mer namnkunniga bidragsgivarna märks denna gång Glen Galaxy från Trumans Water och Soul-Junk samt Sufjan Stevens, men ingen av alla inblandande är på plats för att höja sitt ego – alla verkar i mina öron arbeta mot ett och samma mål. Ett mål som innebär att skapa ett universum.
   Ett universum som man villigt hamnar i redan efter ett par sekunder av öppningsspåret »Things Against Stuff«, då en gäll röst förkunnar »there’s two kinds of fun/there’s things and there’s stuff/and they just can not get along/ which side are you on?«.
   Daniels universum.
   Det handlar om mantraliknande låtar, uppbyggda av återkommande motiv som hålls kvar precis så länge som behövs för att man ska sugas in i dem. Låtar som fortfarande inspirerats av allt från Syd Barrett till Brian Eno via James Brown. Låtar som brinner och vars instrumentering från den minsta bjällra och upp är glödhet och fylld av patos, instrumentering för övrigt sammanhållen av Daniels frenetiska akustiska gitarr. Låtar med texter som behandlar kristendom, Daniels liv och en hel del annat som jag kommer att utforska de kommande månaderna.
   Välkommen tillbaka. Alltid välkommen tillbaka.
   Så slutsumman räknar in ännu ett fantastiskt Daniel Smith-album. Kanske det bästa hittills. Och det vill säga mycket, för han har aldrig släppt något dåligt.
   Men, som sagt, det där genombrottet uteblir nog ändå.
   Synd och skam.
JOHAN JACOBSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004