Bobby Bare Jr’s Young Criminals’ Starvation League: From the End of Your Leash med flera
BOBBY BARE JR’S YOUNG CRIMINALS’ STARVATION LEAGUE
From the End of Your Leash
Bloodshot/Border
Betyg: 7
JESSE MALIN
The Heat
One Little Indian/Border
Betyg: 6
EDDIE SPAGHETTI
The Sauce
Abstract/Sound Pollution
Betyg: 6
JIM WHITE
Drill a Hole in That Substrate and Tell Me What You See
Luaka Bop/v2/Bonnier Amigo
Betyg: 7
Kalla det americana, kalla det altcountry, kalla det Uncut-rock. Oavsett vilket lär det aldrig ta slut. Det finns, har alltid funnits och kommer alltid att finnas ett behov bland kvinnor och, i än högre grad, män att uttrycka sig enligt den »formeln«. Och det finns, har alltid funnits och kommer alltid att finnas ett publikt intresse bland kvinnor och, i än högre grad, män att lyssna på det.
I grund och botten handlar det, så klart, om låtar.
Amerikaner har hur man än vrider på det låtskrivandet i blodet – en närmast medfödd känsla för melodisinne och historieberättande. Och i den konstnärliga naturresurs som landets oslagbara musikaliska arv är har de ett outtömligt skafferi att välja och vraka ur, plundra och låna ifrån. Det är ju inte undra på att det låter som det låter från så många, i så många olika variationer.
Pappa till Bobby Bare Jr är countrylegendaren Bobby Bare, och sonen skulle lätt kunnat bli en i raden av dem som får leva i skuggan av berömda föräldrar. Speciellt som han valt att verka inom ett närbesläktat område. Men på 2002 års hyllade debutalbum »Young Criminals’ Starvation League« vred han den förväntade traditionen tillräckligt många varv runt spröd indiepop och punkig rock för att i slutändan ändå framstå som egen och originell. Skivan var en oväntat frisk fläkt i en altcountryvärld som hade gått in i väggen.
Framemotsedda uppföljaren »From the End of Your Leash« är egentligen bara mer av samma sak. Fast med större självförtroende, bättre låtar och förfinade arrangemang. På samma sätt som Conor Obersts överemotionella utspel ibland står i vägen för hans låtar kan jag ha svårt för Bares manierade stämma. Dess spruckna klagosång är lite tröttande i längden, samtidigt som den för all del ökar graden av excentricitet och får låtar som »Borrow Your Girl«, Shel Silversteins »Things I Didn’t Say« och lika kärleksfulla som syrliga Nashville-skildringen »Visit Me in Music City« att bli oförglömliga små mirakel.
På sin solodebut »The Fine Art of Self Destruction« 2002 gjorde ex-punkaren och D Generation-bossen Jesse Malin exakt den sorts coola, gatunärvarande singersongwriter-rock’n’roll som skivans producent Ryan Adams förgäves försökt upprepa sedan »Gold«. Den var lika New York in your face som Dion, Ramones och Mink DeVille genom att bara vara; låtar som »Queen of the Underworld«, »Wendy« och makalöst pulserande »Riding on the Subway« var lika tuffa, gripande och detaljstarka som någonsin Scorseses »Mean Streets«.
»The Heat« fortsätter på den inslagna linjen. Det är Coney Island-romantik, hänga i gatuhörnen och supa som Shane MacGowan för hela slanten. Manhattan-bilderna är så många att Woody Allen inte skulle få plats med dem alla i den rymligaste DVD-box. Antalet vilsna karaktärer och förlorade drömmar är fler än bilarna som passerat förbi i Bruce Springsteens samlade sångkatalog. Det hjälper dock inte att här finns trasigt undersköna stadslåtar som »Going Out West (for Jenny)«, »Mona Lisa« och »About You« när så mycket annat känns skissartat, lite framkrystat och, väl ofta, stillastående. »The Heat« hade mått bättre av hårdare redigering och en inte fullt så slickad produktion.
Hårt punkrockande Supersuckers har genom åren då och då inte kunnat låta bli att snedda in på country. Under en av bandets pauser i fjol spelade sångaren Eddie Spaghetti högst anspråkslöst in plattan »The Sauce« kompad av Seattle-polarna Kurt Bloch (Fastbacks) och Mike Musburger (ex-Posies). Det är enkelt, avslappnat och, i tio av tolv fall, covers på låtar av sådana som Kris Kristofferson (»The Best of All Possible Worlds«), Willie Nelson (»Gotta Get Drunk«) och Steve Earle (»I Don’t Want to Lose You Yet«). Inget som förändrar världen, men en ganska trivsam jukebox att dricka öl till.
Jim White är den store förnyaren i det här sällskapet – och med i särklass störst ambitioner. Hans mörka, filmiska scener från bortglömda, sönderfallande delar av den amerikanska södern och de udda, sönderfallande karaktärer som alltjämt bor där återskapades med laddad atmosfär på 1997 års debutalbum »Wrong-Eyed Jesus«. Uppföljaren »No Such Place« 2001 hade inte riktigt samma slagkraft, och sedan dess har det varit rätt tyst om den här aparte mångsysslaren (CV:n innehåller poster som fotomodell, kock, drogdealare och taxichaufför) från Florida, numera stationerad i New York.
På »Drill a Hole in That Substrate and Tell Me What You See« har producentmaestron Joe Henry gett honom en småjazzig noir-inramning någonstans mellan Tom Waits, Sparklehorse och valfri spöklik american gothic-roman. Stämningsfullt dallrande vibrationer ligger som en suggestiv träskbluesdimma över de gåtfulla skeendena.
Jag har ingenting att invända mot vare sig de väldigt levande arrangemangen, den ypperliga lyriken eller inhoppen från Aimee Mann, M.Ward, Mary Gauthier och The Sadies. Däremot tycker jag nu som tidigare att White i rollen som sångare är aningen okarismatisk. I små doser – som i sagolika shufflen »That Girl From Brownsville Texas« – fungerar det. Men för att hålla lyssnaren engagerad i en dryg timme krävs en annan sorts lyster. Synd på en i övrigt så färgstark figur.
PIERRE HELLQVIST
Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004
