The Dream Syndicate: Ghost Stories & The Complete Live at Raji’s

THE DREAM SYNDICATE
Ghost Stories
Restless/Showtime
Betyg: 8

The Complete Live at Raji’s
Restless/Showtime
Betyg: 8

Ibland är det bra att inte »ha koll«.
   Om jag hade haft koll så skulle jag aldrig ha köpt »Ghost Stories«.
   1988 då skivan kom ut var The Dream Syndicate förbi, uträknade, körda. Det framgår rätt så tydligt av plattans innehåll att det är ett band med inte särskilt mycket hopp i sig. Något den tidens recensenter, i den mån de brydde sig alls, tog fasta på och avfärdade bandet som »slut«.
   Själv var jag sjutton, bodde i Tranås och köpte LP:n på en Expert-rea. Detta eftersom jag länge hade varit nyfiken på bandet som så ofta nämndes i positiva ordalag av R.E.M.-gitarristen Peter Buck i olika intervjuer.
   Jag visste inte att jag var sent ute.
   Jag visste inte att bandet, som jag just påbörjat en relation till, ansågs »slut«. Egentligen visste jag bara att de lät kanon bredvid all den sextiotalsrock – Dylan, Neil Young, Stones, Creedence, Doors – som jag precis hade upptäckt.
   Annat ljud i skällan var det sex år tidigare då kvartetten med en självbetitlad ep och albumdebuten »The Days of Wine and Roses« påminde publik och media om vad det här med rockmusik var för något efter år av disco, synth och new wave. De blev, innan första plattan ens var släppt, »the great hope of American rock«. Ett epitet som sedermera skulle vändas från något positivt till att mest bli en tung belastning; bandet som aldrig blev, ni vet.
   Under sina upptaktsår förde Dream Syndicate, inte minst live, en herrans massa oväsen i lager på lager av rundgång och fick snabbt ett följe fans som aldrig hade hört Velvet Underground. Det här var, förstår ni, innan hela rockhistorien blev ständigt tillgänglig via återkommande cd-återutgåvor.
   Gruppen var del av den Los Angeles-baserade scen som kallades the paisley underground. Vars olika representanter inte hade så mycket gemensamt rent musikaliskt – Bangles var solig jingle jangle-pop, Three O’Clock drömsk pop, Rain Parade psykedelia, Long Ryders countryrock, Green On Red mörk Doors-rock och senare Stones-boogie. Det som förenade dem var den odiskutabla sextiotalsinfluensen och att de hängde på samma klubbar och barer. Inaveln var märkbar, alla spelade med alla, medverkade på varandras skivor och turades om att dejta Bangles-tjejerna. I alla fall innan det bandet nådde framgångar vida överlägsna de andras och seglade i väg mot nya umgängessfärer.
   Det bästa dokumentet från den här epoken, förutom elchocken »The Days of Wine and Roses«, är den självbetitlade platta som Rain Parade-ledaren David Robacks coverkonstellation och paisley underground-supergrupp Rainy Day gjorde 1983. Den fick inte bara en ny generation att upptäcka Big Star och Buffalo Springfield, där etablerades också den patenterat lågmälda drönrock som Roback senare skulle se till att förfina i Opal och Mazzy Star.
   Monoton drönrock kännetecknar till viss del också det tidiga Dream Syndicate, och det var från dem som det spreds vidare till adepter som Galaxie 500, Yo La Tengo, Eleventh Dream Day och Luna.
   Den nerviga musik som förknippas med Dream Syndicates »klassiska« sättning berodde mycket på dess udda sammanställning av personligheter, och laddningen dem emellan: unge skivsamlaren, bokmalen, före detta sportjournalisten och pratkvarnen Steve Wynn på sång och gitarr, vilde Led Zeppelin-fanatikern Karl Precoda på andra gitarren, Nico-lika chanteusen Kendra Smith på bas och ibland sång, samt en typiskt undanskymd trummis med det ganska roliga namnet Dennis Duck. De passade verkligen inte alls ihop, spelade lika mycket mot varandra som med varandra, och var egentligen dömda att falla isär från första stund.
   Mycket riktigt hoppade Kendra Smith snart av och ersattes av Dave Provost. Därmed försvann en betydande bit av bandets excentricitet, som på andra albumet »Medicine Show« i stället ersattes av något annat, något nytt – det »något« var en vuxnare, mer episk sida hos låtskrivarmotorn Wynn.
   När »The Days of Wine and Roses« släpptes hade det inte funnits någon färdig infrastruktur för indieband av det här slaget. Skivan hyllades av undergroundpress och letade sig fram till medvetna små klickar i storstäderna, men allt utöver det var en smärre omöjlighet.
   Strax efteråt började det emellertid hända saker lite varstans. Växande framgångar för ideologiskt likasinnade indiekollegor som R.E.M., The Replacements, Hüsker Dü och Meat Puppets 1983–1984 förde med sig att ett oberoende nätverk sakta men säkert tog form. Indiebolag, fanzines, bandbokare och collegeradiostationer blev tillsammans en liten maktfaktor som inte ens de stora medierna i förlängningen kunde ignorera.
   Mitt i detta skeende dök så den av många framemotsedda »Medicine Show« upp sommaren 1984, likt en rockkoloss från det förflutna med ett stort skivbolag i ryggen, stor budget och ännu större ambitioner.
   Tajmingen var så klart den sämsta tänkbara.
   Den gamla indiekretsen ropade »sellout!« samtidigt som det nya bolaget inte hade minsta aning om hur sådan här »alternativ« musik skulle marknadsföras. Dream Syndicate missade tåget helt. Trots en serie apokalyptiska kusligheter till låtar från en Wynn i accelererande utveckling och god respons i Europa blev skivan en total flopp (även om den med åren fått en välförtjänt »missförstått mästerverk«-stämpel). Ett redan pressat läge förbättrades knappast av att Provost valde att sluta precis före turnén. Man plockade in Mark Walton, drog ut på vägarna ihop med R.E.M. och beslöt vid hemkomsten att lägga ner det alltmer uppgivna och internt infekterade bandet för gott.
   Medan Steve Wynn 1985 kurerade sig med att göra en drucket uppsluppen barboogieskiva med en annan paisley underground-supergrupp, Danny & Dusty, lärde han känna producenten och gitarristen Paul Cutler. Förutsättningslöst började de spela lite tillsammans, undan för undan kom Walton och Duck in i bilden och plötsligt var Dream Syndicate återbildat, nu utan Precoda som Wynn hade fått allt svårare att dra jämnt med.
   Den nya sättningens första skiva, 1986 års »Out of the Grey«, var dock oförmögen att återerövra bandets förlorade heder. Den uddlösa produktionen kändes inte vidare synkroniserad med Wynns alltmer coola, kraftigt crime noir-inspirerade lyrik. Och Cutler må ha varit en skickligare gitarrist än Precoda, men man saknar sistnämndes otyglade oförstånd. Återigen verkade en definitiv upplösning vara bästa tänkbara lösning.
   I väntan på ett beslut fortsatte bandet att spela in demos – av vilka den magnifika manglingen av Eric Claptons »Let It Rain« (återfinns på samlingen »Tell Me When It’s Over, The Best of…«) bör framhävas – och turnera. Under den här tiden märkte Wynn att det mer och mer samkörda bandet hade hittat någonting – ett driv, ett sound – som absolut var värt att ta in i en studio.
   »The Complete Live at Raji’s«, en utökad version av 1989 års dubbel-lp »Live at Raji’s«, dokumenterar hur Dream Syndicate lät medan tack-och-adjö-föreställningen »Ghost Stories« växte fram i deras huvuden. Inspelad i Hollywood tidigt 1988 fångar skivan ett vredgat, desperat vevande band som inte låter en sekund av sin gamla repertoar gå till spillo utan att den ackompanjeras av gitarrkaskad efter gitarrkaskad. Det är ljudet av fyra musiker som utkämpar ett slag som de innerst inne vet att de aldrig kommer vinna.
   Sådana var förutsättningarna inför »Ghost Stories«.
   En skiva som tar avstamp i alla år av grusade förhoppningar, tvära kast och plötsliga upp- och nedgångar. Men också en skiva från en man, Wynn, medveten om att det inte längre finns någon väg att gå, ingen ny publik att nå, och att han själv på vandringen till denna övergivna ändstation förvandlats till en radikalt annorlunda människa än vad han var vid starten; »Doctor, without the slightest reason/ I become a man that I don’t wanna know«.
   Musiken är inget annat än väldigt traditionell rock i Dylan/Creedence/Young-anda men i denna härjade skepnad så egendomligt bucklig, tät och intensiv att det som genom en noggrant tillsluten kondensator blir glödgad elektricitet av alla svettångor, tårar och till hälften urdruckna whiskeyflaskor.
   När jag slutligen träffade den alltid lika inbjudande Steve Wynn backstage på kb i Malmö hösten 1992 – jag med mina vänner, han omgiven av sitt stora bullriga kompband – var han soloartist men fortfarande väldigt mycket mitt uppe i sitt Dream Syndicate-förflutna. Där han hällde upp Jim Beam i en pappersmugg ställde jag frågor om den ödsligt vackra »Ghost Stories«-balladen »Someplace Better Than This«. Jag märkte att Wynn, vanligtvis rapp i repliken, gled undan. »Den är väldigt sorgsen«, provade jag med. »Det kan bero på att den handlar om självmord«, sa Wynn kort, och sen var det liksom inte mer med det.
   Det säger nog inte så mycket om honom som person i största allmänhet. Han har jämt förefallit vara avsevärt friskare och stabilare än alla hans texters uppfuckade karaktärer – lika fiktiva gestalter som någonsin en figur ur en hårdkokt Ross McDonald- eller Raymond Chandler-deckare.
   Men »Ghost Stories« är så långt ifrån något uppdiktat man bara kan komma, vilket låtskrivaren själv aldrig har hymlat med. Med undantag av den lilla ljusstrimman »I Have Faith« är albumet – här i en tuffare mix och därutöver utökat med åtta utsökta radioinspelningar – ett becksvart och stört vittnesmål. Inte alls bittert eller självömkande om hur det är att inom loppet av några år gå från att vara »the great hope of American rock« till att knappt kunna få ihop till en turné i sitt eget hemland. Utan vad det gör med en, och om det över huvud taget var värt insatsen.
PIERRE HELLQVIST

Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004