Weezer: Weezer (Deluxe Edition)
WEEZER
Weezer (Deluxe Edition)
Geffen/Universal
Betyg: 9
I slutändan handlar det alltid om identifikation. Jag var sjutton år gammal när Weezers debutalbum – »Den blå skivan« – släpptes 1994. Jag hade egentligen ingen större aning om vilka Weezer var, var de kom ifrån eller vilken sorts musik de spelade. Enda anledningen till att jag över huvud taget råkade hitta skivan på Domus var, om jag inte minns fel, för att Per Bjurman skrivit om den i Aftonbladet och Pop. Och enda anledningen till att jag hivade upp 149 kronor och tog med mig skivan hem var för att alla på omslaget – sett från vänster: trummisen Patrick Wilson, gitarristen och sångaren Rivers Coumo, basisten Matt Sharp och strängbändaren Brian Bell – såg så alldagliga ut att de hade kunnat hänga nere i rasthallen på Kirunas enda gymnasium (Hjalmar Lundbohmsskolan).
Omslaget var inte det enda som min egen tillvaro kunde spegla sig i. I låten »In the Garage« skriver Rivers Cuomo en svårslagen novell om hur det är att växa upp i en småstad utan att vara bra på hockey eller fotboll. Han sjunger om den tryggaste platsen han känner till – ett garage där väggarna är tapetserade med planscher på idolerna Ace Frehley och Peter Criss från Kiss. I samma inredning ingår givetvis också en viktig modul till rollspelet »Drakar och demoner«. Genom att inte ljuga om sin bakgrund skapar Rivers Cuomo en kortfilm som ett oräkneligt antal missanpassade liv genast kan identifiera sig med.
Skivbolagen visste naturligtvis inte vad de skulle göra med Weezers anspråkslösa taggtrådspop. De hörde ett starkt, personligt och egensinnigt rockband – men såg inga försäljningsmässiga fördelar i bandets brist på »rätt« attityd eller medlemmarnas utseenden.
Siffrorna visar hur mycket draken Geffen underskattade Weezers potential. Plattan trycktes till en början upp i blott trettontusen exemplar, mycket beroende på att gruppen inte kunde attrahera de kommersiella radiostationernas intresse. Bolagets underskattning såg ett tag ut att vara befogad. Weezer lyckades inte ens sälja hundra exemplar av sin debut den första veckan, allt enligt uppgifter i deluxe-utgåvans texthäfte.
Men med tiden – och med god draghjälp av hitsen »Undone – The Sweater Song« och »Buddy Holly« samt videoregissören Spike Jonze – skulle skivan till slut sälja i tre miljoner exemplar. Weezer blev, vare sig de ville det eller inte, den skarpaste reaktionen som gick att hitta i mitten av nittiotalet mot allt vad Eddie Vedder stod för.
Den här deluxe-versionen innehåller som vanligt en extra-cd med singelbaksidor, alternativa mixar och demos för alla älskvärda nollor och nördar som vill komplettera sina samlingar. Extramaterialet hamnar dock snabbt i skuggan av originalalbumets omedelbara klassiker.
Under loppet av tio låtar – från inledande »My Name is Jonas« till avslutande »Only in Dreams« – är Weezer inget mindre än »Star Wars«-generationens Beach Boys.
MARKUS LARSSON
Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004
