Christopher Sander: Hej hå!

CHRISTOPHER SANDER
Hej hå!
Vesper
Betyg: 8

Astrid Lindgren, Jason Spaceman och Gud Fader själv.
   I flera år har jag försökt ringa in Christopher Sanders låtskrivande, och så går han och gör det själv helt perfekt på solodebuten.
   Till vardags spelar och sjunger han med Ingenting, antagligen Sveriges mest underskattade popband. Deras »Mycket väsen för ingenting« var 2006 års bästa svenska platta. Samma år fick stockholmsbandet en minihit (Tracks-listan!) med rockiga »Punkdrömmar«. En bra låt, men inte speciellt typisk för Sander. Eller i och för sig, på ett sätt är låten nog det – vi återkommer där.
   »Hej hå!« skulle från början tydligen heta »Damer och herrar – älskade barn – det här är Christopher!«, men tack och lov ändrade någon sig. En sådan titel utmålar en bullrig och jovialisk sångare med öppna famnen. Sander står med armarna utsträckta men säger inte så mycket utan hoppas mest. Som en röd tråd i hans låtskrivande går en försiktig uppriktighet och längtan efter tid som har varit, trots att han berättar om minnen med markerad sorgkant. Långt bak på tidshorisonten skönjs ett blåsvart ovädersmoln.
   I sina bästa stunder får han i sina låtar till blandningen av oskuldsfull barndom och mörkt vuxendrömmande, som en »Farbrorn som inte vill va’ stor« med en bibel på kontorsbordet. Och just tillbakablickarna finns med i »Punkdrömmar«, men musikaliskt ger soloplattan en bättre förståelse av Sanders influenser. Och då framför allt de låtar på plattan som Sander inte skrivit själv.
   Förutom sex egna låtar (inte inräknat plattans instrumentala bidrag) innehåller »Hej hå!« fem covers. Var och en är viktig här: svenska varianter av Daniel Johnstons »True Love Will Find You in the End« och »Hey Man« med Spacemen 3 plus tre barnvisor skrivna av Astrid Lindgren och Georg Riedel. På den mest traditionella tolkningen, Pippi-visan »Kalle Teodor«, får Sander hjälp av en grupp dagisbarn.
   I »Amen« – som »Hey Man« blir i Sanders händer – saktar han ner tempot och gör om låten till en stilla bön som hamnar betydligt närmare Jason Pierce än Spaceman, alltså mer Spiritualized än Spacemen 3. »Mors lilla lathund« låter som om Pippi Långstrump sjöng med Nico i Velvet Underground. De är lysande, men bäst sammanfattar Sander vad han är ute efter med »Fattig bonddräng« från »Emil i Lönneberga«. Här finns allt med: spacerockklanger, dragspel, sentimentalitet och gudfruktighet utspridda på en svensk midsommaräng. Sällan har drängen Alfred låtit så vackert uppgiven.
   Sanders egna låtar?

   Jo tack, bara bra. »Äppelöga« gav han först bort till Anna Järvinen, nu tackar hon genom att sjunga duett på låten som förtjänstfullt dras ut på längden (att få en barnkör att försiktigt sjunga »Jag vet/jag är sjuk« utan att det låter forcerat är en bedrift). Både »Caroline (Jag såg dig)« och »Ett sjunkande skepp« håller högsta Ingenting-klass.
   Först i höst kommer »Tomhet, idel tomhet«, nästa platta med Ingenting. På den lär Sander än mer ge sig i kast med tro och tvivel.
   Något säger mig att det fram till dess inte kommer att släppas en bättre svenskspråkig platta i år än »Hej hå!«.
ANDERS DAHLBOM
2009-04-28