Conor Oberst And The Mystic Valley Band: Outer South




CONOR OBERST AND THE MYSTIC VALLEY BAND
Outer South
Merge/Wichita/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 4

Om man i Charles Taylors anda (kanadensaren, inte liberianen) ser individualismen som modernitetens vackraste landvinning så är Conor Oberst, även känd som Bright Eyes, ännu ett bevis på att det moderna aldrig blir ett avslutat projekt. Eller, rättare sagt, att det moderna som man vill och tror att det ska se ut aldrig har ägt rum. Det blev ju inte så mycket av den vackra landvinningen när den romantiska föreställningen om den individuella identiteten och dess möjligheter gradvis gestaltades i en mer endimensionell och instrumentell form. Att fånga den där glidningen och knyta samman det större ideologiska misslyckandet med den personliga erfarenheten eller besvikelsen är en konst. Utan kopplingen till och insikten om större skeenden bortom det egna jaget blir ju resultatet oundvikligen en produkt av snarare än en reaktion på utvecklingen.
   Precis som i fallet Pete Doherty upplever jag Conor Oberst som mer produkt än reaktion. Formen för att uttrycka utanförskapet finns men är mallade efter tidigare generationers repertoarer. Referensramarna i samarbetet med Mystic Valley Band är anpassade efter Dylan och The Clash ned till minsta frasering men den vidare horisonten, the significant others som svarar mot åttiotalisten Oberst och hans gråttyngda stämma, lyser med sin frånvaro. Det må åstadkommas en del bra melodier på den här plattan och Oberst ska ha all heder för att han ger sina begåvade bandmedlemmar så pass stort utrymme, men sammantaget är »Outer South« ändå påfrestande intetsägande lyssning för att komma från en artist som lite för ofta beskrivs som ett geni.
   Det går inte att bortse från att besvikna västerlänningar födda på åttio- och nittiotalet är en begynnande stapelvara. Deras erfarenheter skiljer sig ganska radikalt från tidigare generationers och ändå är det fyrtio- och femtiotalisternas recept som levereras här av en artist med pretentioner på att se och tolka. Hippierörelsen rann ut i sanden som kollektivt projekt för mer än trettio år sedan, Clash och Cure besvärjde thatcherismen och uteblivna rättigheter på sin tid. Den förlorade generationen mediestudenter på nollnolltalet måste hitta ett eget sätt att formulera besvikelsen över ett framtida yrkesliv i vårdsektorn, det här är redan överspelat.
JENNY SÖRBY
2009-05-05