Woods: Songs of Shame

WOODS
Songs of Shame
Woodsist/import
Betyg: 8

Efter ett nittiotal som började lovande men sedermera kom att präglas av storbolagspakter, bockskägg och heroin har amerikansk indie under tjugohundratalet orkat löpa linan ut. Eller, mer än så – vuxit sig starkare för varje år. I likhet med svensk dito har amerikansk indie valt att se internets möjligheter och konkret använt det till att återgå till gräsrotsnivå. Till att återta kontrollen. Till att bryta ner förlegade strukturer. Till att nätverka. Till att hålla mysteriet vid liv.
   Om man som konsument bara har ork och tid, möjligen även råd, kan man utan några större problem hitta mer eller mindre fantastiska skivsläpp varje vecka. Allt blir inte lika allestädes tokhajpat som, säg, Animal Collective, Fleet Foxes eller Bon Iver, men förbluffande mycket skulle förtjäna en jämbördig uppmärksamhet.
   Utan att överdriva något särskilt kan nollnolltalet sägas vara en guldålder fullt jämförbar med den åttiotalets postpunkboom kom att definiera det som sedermera kallades »alternativt«. Och om allt det skenade i väg bortom sans efter R.E.M.-, Nirvana- och Beck-succéer har det senaste decenniet inneburit en enda lång och alltmer förfinad bekräftelse på att man faktiskt kan återuppväcka gamla ideal i en ny tid – den nya tekniken har rentav gjort det lättare än någonsin. Att den nya scenens fanbärare No Age är exalterade över The Replacements och ger konserter ihop med Bob Mould från Hüsker Dü känns signifikativt. Skillnaden mot när det begav sig är att det då kunde vara något av en förbannelse att jämt behöva vara lite left of the dial; i dag när hela blockbusterkulturen rämnar framför våra ögon kan vid sidan av-perspektivet i själva verket vara den enda vettiga utgångspunkten.
   Woods från – surprise! – Brooklyn har fram till ungefär nu fått verka lite i skymundan av sina mer omsusade DIY-fränder. Kanske för att bandets sångare Jeremy Earl själv driver den häpnadsväckande alerta etiketten Woodsist, vars diskografi rymmer omvälvande gärningar från sådana som Vivian Girls, Crystal Stilts, Blank Dogs, Wavves och Sic Alps. Det är lätt för vem som helst att hamna i bakvattnet då.
   Men det kan också bero på att det är först nu, med ett år av hyperintensivt turnerande bakom sig, som Woods börjar hitta det där riktigt unika uttrycket som gör att ingen längre kan neka dem ett erkännande. De spelar en bedårande och tämligen rak folkpop som emellanåt tillåts flyta in i psykedeliskt fluffiga jam. Som om Violent Femmes hade vågat komma ut som deadheads.
   Det må vara underproducerat, löst i konturerna och allmänt lojt, det må vara tanigt, benigt och rangligt; samtidigt som allt är väldigt melodiskt, känsligt och bitterljuvt. En låt som »Rain On« hade inte gjort bort sig på något av Neil Youngs mest sårbara sjuttiotalsalbum. Därutöver besitter Jeremy Earl den sortens spröda falsett som vi känner igen från otaliga singer-songwriters, bara det att han är exceptionellt bra på att framstå gåtfull och intresseväckande snarare än självömkande och frånstötande. Likadant kan man förresten beskriva alla hans egenhändigt utformade Woodsist-omslag. Så man kan nog med fog påstå att såväl Woodsist som Woods drar sitt strå till stacken ifråga om att hålla mysteriet vid liv.
PIERRE HELLQVIST    
2009-05-05