Manic Street Preachers: Journal for Plague Lovers

MANIC STREET PREACHERS
Journal for Plague Lovers
Sony
Betyg: 6

I februari 1995 checkade Richey Edwards ut från Embassy Hotel i London och körde vägen hem mot sin lägenhet i Cardiff. När förbipasserande hittade hans bil, parkerad vid ett snötäckt Severn Bridge, hade han varit försvunnen i snart två veckor. Först i fjol dödförklarades han officiellt, efter att ha varit försvunnen i nästan fjorton år.
   Richey Edwards kunde knappt spela gitarr, men han såg fantastisk ut på scen och han var en av sin generations främsta textförfattare. Hans texter var knäfall inför en frånvarande Gud. Han skrev om sin egen depression och anorexi, parafraserade poeter som Sylvia Plath och Philip Larkin och fyllde varje textrad med bisatser till bristningsgränsen. I sin sista intervju, med Per Sinding-Larsen i svensk TV, talade han tyst, knappt märkbart – om religion, sin psykiska hälsa och en samtid i sönderfall. Kort senare var han borta.
   Åren därefter skulle Manic Street Preachers bli ett av nittiotalets största rockband, men utan Richey upphörde de att vara angelägna. När han försvann förlorade de sin själ.
   På »Journal for Plague Lovers« återvänder James, Nicky och Sean till texter Richey lämnade efter sig innan sitt försvinnande. Effekten blir inte bara djupt rörande för oss som fortfarande ser det oöverskådliga tomrum han lämnade efter sig, utan också vitaliserande för Manic Street Preachers som band. De har alltid varit tungfotade, och är tungfotade också här, men när de för första gången på ett decennium tonsätter Richeys texter, och inte bara sätter ord på anonyma ljudlandskap, blir musiken genast sekundär.
   För första gången sedan »The Holy Bible« lyssnar man återigen koncentrerat på varje ord James Dean Bradfield sjunger.
NIKLAS ELMÉR
2009-05-20