Passion Pit: Manners

PASSION PIT
Manners
Frenchkiss/Columbia/Sony
Betyg: 6

Musik som skräddarsydd för en generation som blir uttråkad om den inte får allt samtidigt.
   Varje hyperintensiv låt snor åt sig sådana mängder syre att man som lyssnare tvingas kippa efter andan i parti och minut. En uppskruvad falsettsångare, barnkörer, synthmattor som ringlar sig över hela ljudbilden, snirkliga gitarrslingor, åttiotalsstora trummor. Man vet inte riktigt vart man ska ta vägen i allt detta, var någonstans det ska finnas plats för ens egna tankar och känslor.
   Myllret av idéer och infall bidrar till en överväldigande lekfullhet, som om den avnjuts i ovarsamt stora doser lätt övergår till att bli direkt utmattande.
   Jämfört med EP:n »Chunk of Change« – varifrån blott blogghiten »Sleepyhead« repriseras – låter Passion Pits debutalbum tydligare uppslukat av en stor och kostsam studio. Inte i betydelsen »proffsigt och tråkigt«, utan mer som om gruppen nästan in absurdum absorberat alla dess möjligheter.
   Det går att se kvintetten från Cambridge i Massachusetts som ett utåtriktat M83 eller ett Animal Collective på lustgas. Någonstans där i virrvarret spökar väl även Brian Wilsons ande. Men Michael Angelakos och hans kamrater skulle nog ibland må bra av att stanna upp och sortera ut lite. Deras vällastade electropopanthems är kapabla att skina på alla sommarens dansgolv. Om någon av oss kommer att orka med dem efteråt är mer tveksamt. Det finns en gräns för hur länge man står ut med begränsad lufttillförsel.
PIERRE HELLQVIST
2009-05-20