Daft Punk: Human After All
DAFT PUNK
Human After All
Virgin/EMI
Betyg: 6
Få köpte skivan när den släpptes.
Men låga försäljningssiffror betyder inte alltid att album går musikhistorien spårlöst förbi. Ett välkänt exempel, ett som alltid tas upp i sådana här sammanhang, är förstås The Velvet Undergrounds »The Velvet Underground & Nico«.
Få köpte den skivan 1967.
Men alla som hittade fram till »The Velvet Underground & Nico« absorberade musiken den innehöll som genom osmosis; lät dess kraft, sprängverkan och originalitet penetrera huden och bli ett med blodomloppet.
Alla som hittade fram till »The Velvet Underground & Nico« bildade band.
Vi skördar frukterna av detta faktum än i dag.
Lyssna bara på The Kills nya.
Givetvis behöver vi dock inte gå tillbaka ända till sextiotalet för att stöta på de där plattorna som förändrar tillvaron för ett fåtal medvetna konsumenter. De där ringarna-på-vattnet-plattorna.
Nej, det räcker förstås med att vrida klockorna så vi hamnar anno 1999.
Året då Skint släppte Space Raiders fullängdsdebut »Don’t Be Daft«.
Köpte du den? Nej, det förvånar mig inte.
Men att till exempel Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo, som utgör Daft Punk, ännu inte gått ut i pressen och lagt korten på bordet och sagt »vi älskar Space Raiders« beror väl dels på att de A) inte pratat med journalister på sista tiden och B) »ni är inte värda ’Don’t Be Daft’, ni fattar den ändå inte som vi gör«-mentalitet.
De borde tagit bladen från munnarna.
Erkänna rötterna som »Human After All«, deras tredje fullängdare, växer ifrån.
Erkänna osmosisen.
Förmodligen trodde Thomas och Guy-Manuel att tystnad skulle ge dem ett »Ni slipper ut ur fängelset«-kort. Att de kunde leva på det gedigna ryktet den fantastiska »Homework« gav dem.
Att de, enbart genom att vara Daft Punk, kunde lura mänskligheten att den på »Human After All« tuffa blandningen av glamrockgitarrer, hårt processade och repetitiva röster, disco och drivande, stompiga trummor var deras egen.
Sådan tur att det finns musikjournalister som kan ropa »kejsaren är naken!«.
Som kan påpeka att det finns väldigt många likheter mellan Daft Punk anno 2005 och en T.Rex-, Sweet- och Kenny-samplande bigbeat-konstellation med smak för gamla datorspel och space cakes. Alldeles för många likheter för att det ska vara en slump.
Många kommer att köpa »Human After All«.
Må så vara.
Men höga försäljningssiffror betyder inte alltid att album ger något tillbaka till musikhistorien.
JOHAN JACOBSSON
Ursprungligen publicerad i Sonic #21, februari 2005