J Dilla: Jay Stay Paid

J DILLA
Jay Stay Paid
Nature Sounds
Betyg: 6
 
Detroits Jay Dee, eller J Dilla, gick bort i den mystiska sjukdomen lupus för några år sedan. Innan dess hade han lyckats smula ner sin hemstads rika soul- och technoarv i en alldeles egen offbeat-version av hiphop. Ett slagfärdigt, krängande sound som var lätt att bli beroende av oavsett i vilken form det presenterades – från små solo-EP:s, i form av samarbeten med bandet Slum Village/J-88 eller som produktioner för artister som Erykah Badu och Common.
   Exakt hur saknad Dilla varit som producent har märkts på den ström minnesalbum och hyllningssånger som sipprat ut i jämn takt från artisterna han arbetade med, senast nu i våras i form av kollegan Madlibs album »Beat Konducta Vol 5–6«.
   Nu är det Pete Rock som agerat redaktör och som med försiktiga fingrar färdigställt en samling av J Dillas sista låtar, försiktigt men inte så lyhört. »Jay Stay Paid« är långt ifrån det slutgiltiga J Dilla-albumet, det saknar den genomarbetade konceptuella inramning som alltid präglat hans solosläpp såsom »Donuts« och den briljanta »Ruff Draft EP«. Det är uppenbart att postuma album alltid utgör riskprojekt, den ofrånkomliga sentimentalitet som präglar den här typen av utgåvor kan lätt mynna ut i okritisk redigering och lite för snälla filter. Vissa av spåren här hade mycket riktigt mått bra av mer arbete, det var förmodligen också tanken.
   I stället för en sluten cirkel, tematiskt och stämningsmässigt lämnar »Jay Stay Paid« en samling lösa trådar.
   Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som saknas, även om det uppenbara svaret är Dilla. Pete Rock har gjort ett snyggt arbete men han har oundvikligen en annan uppsättning referensramar än den avlidne producenten. Fördelen med att växa upp i en tråkig bilstad som Detroit snarare än New York är att det gör mycket för kreativiteten, utelivet är begränsat och skotten mellan musikgenrerna dessutom betydligt mindre vattentäta. Det är exempelvis lätt att höra arvet från de snabbmixande DJ:s á la Electrifying Mojo som under sjuttio- och åttiotalet satte prägel på stadens radiostationer och sedermera BPM-nivån för techno- och ghettotecscenen även i Dillas tempoväxlingar. Detta är bara en av de små detaljer som är nedtonade i Pete Rocks händer och som för med sig att plattan blir för monoton på fel sätt, lite stompig.
   Den verkliga behållningen med »Jay Stay Paid« är vad som förmodligen varit redan färdigarbetade instrumentaler som »Lazer Gunne Funke« – ett långsamt, skruvat beat som aldrig bestämmer sig för tempo sållat med små elektroniska detaljer. Det fanns frö här till så mycket mer. Sorgligt nog får vi aldrig veta riktigt vad.
JENNY SÖRBY
2009-06-09