Young Fresh Fellows: I Don’t Think This is

YOUNG FRESH FELLOWS

I Don’t Think This is

Munster/Rock&Roll/Sound Pollution

Betyg: 7

För att heta Young Fresh Fellows har Young Fresh Fellows varit med i några år nu.

Tjugofem år har gått sedan debuten »The Fabulous Sounds of the Pacific Northwest« släpptes på PopLlama. Och även om bandet åtnjutit några miniuppsving genom åren – i slutet på åttiotalet då Replacements-sångaren Paul Westerberg ständigt droppade deras namn (och anlitade dem som husband på sitt första bröllop!), under det tidiga nittiotalets grungeboom då de i egenskap av Seattle-band fick fler ögon än vanligt riktade mot sig, i mitten av nittiotalet då bandledaren Scott McCaughey blev extramedlem i R.E.M. – så känns det som att deras popularitet jämt tagit två steg bakåt för varje steg framåt.

Skälen är flera.

Precis som NRBQ, som de ofta jämförts med, har Young Fresh Fellows alltid haft en fäbless för både skojfriska låttitlar och hysteriskt färgglada overaller. Tilltag som inte precis charmat den allenarådande kritikerkår som föredrar så kallat coola band framför på ytan tramsiga.

Dessutom har bandet längs med vägen hamnat allt längre ut i periferin även för Scott McCaughey själv. Inte bara för hans prestigefyllda sidoknäck i R.E.M, han har också valt att lägga alltmer av sin energi på det musikaliskt mer sofistikerade projektet The Minus 5. Där har han varit enda konstanten bredvid ett helt hov av ambulerande gäster från amerikansk rock- och indieelit (Wilco, Ben Gibbard, Colin Meloy, Lee Ranaldo, Robert Pollard, Patti Smith, Jon Auer, Ken Stringfellow, Mark Eitzel, etc). Utöver detta ingår han i Robyn Hitchcocks kompgrupp The Minus 3 och gav i fjol ut en lika lättsam som trivsam skiva under namnet The Baseball Project ihop med bland andra Peter Buck och Steve Wynn.

McCaughey har med andra ord haft att göra, varför det inte direkt förvånar att »I Don’t Think This is«, eller »I Think This is« som den heter i USA på typiskt kryptiskt Fellows-vis, faktiskt är första Young Fresh Fellows-plattan på åtta år.

Ändå låter det precis som vanligt. Energisk kraftpop med ljudidealen hämtade från sextiotalets garagerock, även om Robyn Hitchcock i egenskap av producent nog får det att låta aningen snyggare än vad vi är vana vid.

Som låtskrivare är Scott McCaughey en klyftig melodismed och ordvrängare av den klassiska skolan. Kan och gillar man såväl hans influenser som egna historia är det givet att nya skivan hamnar bredvid övriga YFF-titlar i samlingen. Allt här är verkligen inte odödligt men det har aldrig varit poängen med det här bandet, vars ledstjärna snarare är »kul i stunden«. Egendomligt ofta räcker det mer än väl i spontanrusiga, korta skrammelpopattacker som »Go Blue Angels Go«, »The Final Tractor« och, bäst av dem alla, Jagger-Richards föga sönderspelade »Gotta Get Away«.

Befriande ohippt, ganska charmigt.

PIERRE HELLQVIST

2009-10-20