Death Cab For Cutie

En man i en filthatt närmar sig försiktigt bordet inne på puben. 

Ben Gibbard glider mjukt ner i sätet och lägger av sig hatten innan han hälsar. Han presenterar sig långsamt och noggrant med hela namnet som om han inte verkar tro att jag vet vem han är. 

Han är klädd i en urtvättad grönaktig t-shirt och har en antydan till skäggstubb i det smårunda ansiktet och ett par hornbågade glasögon. 

Morgonen innan kom han och Nick Harmer till London från New York. Ett par dagar tidigare var Death Cab For Cutie i Japan och spelade några konserter och gjorde press. 

– Det här är den första dagen på flera veckor som jag inte lider av jetlag, säger han och sveper den första av sina många koppar kaffe. 

Nick Harmer, gruppens basist, killen med det odefinierbara hårfästet, ansluter lite lätt försenad. Också han med en kaffe i högsta hugg. 

– Gud, jag kan inte fatta att jag mår bra i dag, säger han. Jag väntar på att det ska slå till hela tiden. Rent principiellt borde jag må mycket sämre än jag gör efter den flygturen. 

Allt det här är naturligtvis totalt ointressant information. 

Samtidigt visar det på den oerhörda förändring som ägt rum sen deras femte och bästa skiva, »Transatlanticism«, släpptes hösten 2003. 

Death Cab For Cutie har aldrig tidigare varit i väg på en pressturné som den här. Fram till för ett par år sen var de ett aktat indieband från Seattle-området som gav ut respekterade skivor för en väldigt liten publik. Det stora genombrottet kom 2003 och hade egentligen ingenting alls med själva gruppen att göra. Två andra faktorer spelade betydligt större roll: TV-serien »OC« och Ben Gibbards sidoprojekt The Postal Service. 

I »OC« tar indienörden Seth Cohen varje tillfälle i akt att namndroppa Death Cab. I ett avsnitt skriver han till och med en liten julvisa byggd på deras låt »A Lack of Color«. 

Postal Service var i sin tur tänkt som ett engångsprojekt för Sub Pop men »Give Up« är numera bolagets största succéskiva sedan Nirvanas »Bleach«. Glappet är visserligen ganska stort mellan de två plattorna – men mer än en halv miljon sålda exemplar är sensationellt bra. Och »Give Up« bara fortsätter att sälja. 

– Jag fattar det inte. Jag vet inte längre vilken sorts folk som köper skivan. Det enda jag vet är att för varje gång jag kollar så har den sålt ofantligt mycket mer än tidigare, säger Ben Gibbard medan han rättar till glasögonen och rör om i sin kaffekopp. 

Man kan tala om en Postal Service-effekt även för Death Cab. I nuläget har »Transatlanticism« sålt drygt trehundratusen exemplar, de fick spela in en turnéfilm (den subtila och drömska »Drive Well, Sleep Carefully«) och bytte skivbolag från sitt älskade lilla Barsuk till stora Warner. De flesta som köpte »Give up« bör med andra ord även ha köpt »Transatlanticism« när den kom lite senare samma år. 

Nu när uppföljaren »Plans« släpps är Death Cab For Cutie inte längre en uppstickare som förr, utan ett av USA:s mest ansedda och respekterade indieband. Ett band som var med på »Vote for Change«-turnén, där landets rockelit förgäves försökte avsätta president Bush. 

Men allra störst är Ben Gibbard, som gått från att vara just Ben Gibbard till att bli »Ben Gibbard« – ett begrepp vars minsta rörelse bör följas med största intresse. Och det är ganska lätt att halka efter. Death Cabs frontman är ofta otrogen med andra. Förutom Postal Service ger han ut utmärkta soloinspelningar i serien Home Recordings och hoppar in och gästsjunger på belgiska Styrofoams magiska »Couches in Alleys«. Alltid med samma signum – en vacker, genomarbetad text om relationsproblem. 

Det är kanske det mest imponerande med Gibbard, hur han utan att förställa sig det minsta – eller ens ha förbättrat sin garderob – har fått en nästan identisk status på två olika scener samtidigt. Som förgrundsgestalt inom såväl knasterelektronisk pop som amerikansk skrammelindie. 

Ben har lika hängivna fans som Morrissey. Med den skillnaden att Bens fans skejtar och surfar i stället för att hänga på begravningsplatser och läsa tråkiga engelska böcker om marmelad och kärringar. 

Ben Gibbards första inspelningar gjordes under namnet All-Time Quarterback i mitten av nittiotalet. 1997 gav han ut en kassett, »You Can Play These Songs With Chords«, som Death Cab For Cutie. Då pluggade han fortfarande i Bellingham, Washington, och efter att kassetten skrivits upp i alternativpressen rekryterade han kompisarna Chris Walla (gitarr och numera även producent) och Nick Harmer. 

Trummisar har bytts ut nästan lika ofta som i Spinal Tap. En tidigare turnéfilm rann ut i sanden på grund av bråken med Michael Schorr, deras före detta batterist. Sedan »Transatlanticism« är Jason McGerr fast medlem i bandet. 

»Drive Well, Sleep Carefully« visar upp bandet efter att det börjat slå igenom. Man får bland annat se en scen där de vandrar omkring på stranden utanför San Francisco och avslöjar att de skrivit på för Warner (»En deal som gör alla nöjda. Barsuk är glada, Warner är glada och vi är glada«), följt av ett gulligt men aningen skitnödigt resonemang om stora skivbolag och att det inte är något fel i att försöka nå ut till ännu fler människor, till en ännu större publik. 

Vilket så klart för oss in på »Plans«. 

– Jag trodde att det skulle vara oerhört mycket svårare att skriva nu, säger Ben. Märkligt nog har det inte varit några problem alls. Efter den senaste turnén tog vi ledigt och jag satte mig ner och skrev så fort min tjej hade gått till jobbet. I princip var det ett helt vanligt nio till fem-jobb. 

Var skriver du? 

– Oftast hemma i lägenheten. Innan inspelningen hyrde jag en lokal i Seattle, gick dit med mina gitarrer och satte mig. Det kändes som att några låtar fattades och jag vill inte börja repa in plattan utan att ha en ganska stor samling att välja från. För oss brukar det funka bäst så. 

– Vi väljer de låtar som vi får till bäst helt enkelt, säger Nick. Ibland verkar folk tro att vi lägger upp allt tematiskt, men så är det inte. Den här gången strök vi exempelvis en som heter »Walking the Ghost«… 

Redan på förhand har »Walking the Ghost« varit ganska omtalad. Det är Death Cabs första riktigt politiska låt. Där Ben Gibbard i vanliga fall brukar vända ut och in på relationer i sina texter är den ett angrepp på amerikansk utrikespolitik. Inte så oväntat ser medlemmarna mörkt på landets framtid under George W Bush, som den annars så väne Ben Gibbard hela tiden kallar för »Satan«. Något som är en smula ironiskt eftersom presidentens tvillingdöttrar Jenna och Barbara båda droppade Postal Service och Death Cab som sina absoluta favoritband i intervjuer under valkampanjen. 

Ben: Vi skämtade om att vi skulle spela för dem i fall de fick sin pappa att dra sig ur valet. De verkar faktiskt ganska coola, och kan ju knappast hjälpa att deras pappa är Satan själv. 

Nick: Men de hade inte behövt stödja honom.

Ben: De har väl sina trust funds att tänka på, så klart. Och Luke Skywalker älskade Darth Vader; de var ändå familj. 

Nick: Du kan inte välja din familj. Och du kan uppenbarligen inte välja dina fans.

Ben: Jag tror faktiskt att man kan välja sina fans. Åtminstone  lite. Man gör det nog bara inte riktigt medvetet. 

I nuläget ser det ut som att »Walking the Ghost« eventuellt kan komma att dyka upp på en framtida EP. 

Efter att ha hört »Plans« är det nästan tankesvindlande vilken skillnad det hade varit om den fått stanna kvar. Valet stod mellan »Walking the Ghost« och »What Sarah Said«, den låt som – trots att den inte är någon favorit – framstår som det absoluta nyckelspåret på »Plans«. Skivans titel kommer från Ben Gibbards favoritskämt: »Hur får du Gud att skratta? Planera något.« Flera av texterna rör sig kring det – hur vi alla en dag ska dö, hur alla relationer på ett eller annat sätt tar slut och, som Sarah säger i låten, hur kärlek är att se en älskad person dö. Det senare temat går också igen i avskalade »I Will Follow You Into the Dark«. 

Det kan vara värt att påpeka att Ben Gibbard för första gången i sitt tjugonioåriga liv säger sig leva i en harmonisk och väl fungerande relation. 

– Jag vet inte varför det alltid blir så här, säger han. Jag trodde att »Plans« skulle bli vår glada skiva, men allt gick inte enligt, eh… planerna. När jag skriver texter väljer jag inte ämnen, de smyger sig på mig och »Plans« är helt enkelt en samling ämnen som jag gått och tänkt mycket på. Det är också en anledning till att mina texter kanske blir en smula introverta. Jag har nog med mina egna problem och kan inte ta mig an de stora världsproblemen också. Det funkar bara inte. 

Men vad beror din besatthet av relationer på? 

– Jag har försökt att förstå vad det beror på, men jag kan inte. Jag menar – min uppväxt var supernormal. Mina föräldrar var fantastiska, snälla människor. Det finns inget extremt där. 

Nick: Det skulle nog jag säga att det gör.

Ben: Vad skulle det vara?

Nick: Din pappa jobbade i armén precis som min. Precis som  oss flyttade ni jämt. Precis som jag gick du väl egentligen bara en årskurs på varje ställe. Jag tror att det är därför som vi blev bästa vänner på college, vi hade båda samma bakgrund. Och är det något som händer med barn som tvingas flytta ofta så är det att de blir väldigt bra på att lära känna nya människor. Vi blev ju polare direkt. Alla andra var inte riktigt lika öppna. 

Ben: Jag har aldrig känt mig öppen. När vi flyttade till nya ställen lärde jag aldrig känna någon. Åtminstone inte innan det blev dags att flytta igen. Jag fasade för att få höra att vi skulle flytta. 

Nick: Där har du ju ingången till alla dina texter. När du skriver eller går in i relationer så ser du ju alltid ett slut, redan från början. Och nu när du har ett bra förhållande så börjar texterna handla om döden. Herregud, jag kan inte begripa att du inte ser det själv. 

Ben: Jag har nog mest tänkt på det där att du och jag är så bra på att känna av stämningar. Vilket kanske är bra för en låtskrivare, men jag önskar att jag bara kunde skaka av mig det ibland. Vissa människor kan gå in i ett rum där det finns fientligt sinnade personer och bara skita i det, själv blir jag genast på min vakt. Mina föräldrar sa att jag var likadan när jag var barn. Jag kunde gå in i ett rum och direkt förstå vad som pågick. Redan som fyraåring. 

Nick: Jag tror att vår bakgrund gjort oss rastlösa. Det är därför du har alla dina projekt. Och det är därför vi blir galna av att inte turnera. 

Ska man lämna personen Ben Gibbard i fred och i stället ägna sig åt att förstå fenomenet »Ben Gibbard« går det inte att komma förbi texterna. Det är alltid de som gjort att Death Cab For Cutie, Postal Service, All-Time Quarterback och hans rena soloinspelningar hängt ihop, hur olika de än har låtit. 

Där finns samma tematik om förhållanden, kärlekssvårigheter och de är med några få undantag nästan alltid lika välformulerade. 

Den avlidne brittiske musikjournalisten Ian McDonald spaltade en gång upp musikfans i tre undergrupper: de som uppskattar själva musiken, de som uppskattar hur musiken får dem att känna sig rent imagemässigt och de som egentligen bara uppskattar texterna. 

Man kan visserligen lyssna på Death Cab For Cutie för musikens skull, men någonstans rör det sig ändå egentligen om dussinindie. Det begriper till och med jag någonstans. Det som gör dem till en grupp som står över så många andra är Ben Gibbards lyrik. 

– I början var jag mer besatt av att berätta väldigt tydliga historier, säger han efter att Nick slutat upp att analysera honom. 

– Jag ville att man genast skulle förstå vem, var och varför. På sistone tror jag att jag lärt mig att bli aningen mer fri i mitt förhållande till texterna. Egentligen lärde jag mig det först i samband med att jag började jobba med Jimmy Tamborello till Postal Service-plattan. Det var första gången som jag inte skrev musiken själv. Det handlade bara om texterna och det var faktiskt en enorm befrielse. För mig är det också det som håller isär de olika projekten. Till Death Cab gör jag det mesta själv, men Postal Service är verkligen ett samarbete där vi tillför varsin del. 

Postal Services framtid är dock aningen osäker. Det har talats en del om en kommande platta, men Ben kan varken bekräfta eller dementera något. Samarbetet, som tog sina första steg i och med »(This is) The Dream of Evan and Chan« till Tamborellos electronicaprojekt Dntel, ledde till en flitig CD-R-brevväxling dem emellan, vilket i sin tur utmynnade i Postal Service. Det senaste livstecknet från duon var Phil Collins-covern »Against All Odds« på soundtracket till »Wicker Park«, en kass thriller med Josh Hartnett i en av huvudrollerna. 

Postal Service förde också med sig att Gibbard, via Tamborello, fick kontakt med det belgiska skivbolaget Morr och hela deras nätverk av electronicamusiker. 

– Det som slår mig när jag träffar europeiska musiker är att deras bakgrund påminner så mycket om min, åtminstone musikaliskt. De var också inne på My Bloody Valentine, Jesus And Mary Chain och sånt när de var yngre. Den stora skillnaden är att eftersom elgitarrer och förstärkare är så dyra i Europa fick de göra musik på sina datorer i stället. Vilket naturligtvis gjorde det hela mycket coolare. 

– Hemma försökte folk planka Pavement. Här över verkar folk ha försökt att göra något från samma angreppsvinkel som Pavement hade, men på datorer och med hjälp av keyboards, fortsätter Ben. Det, tillsammans med Kraftwerk, har nog påverkat europeiska låtskrivare mer än man kan tro. Och för min egen del har det gjort kopplingen till electroscenen så mycket starkare. Morr har exakt samma gängmentalitet som vi hade med de andra banden på Barsuk. Jag känner igen mig väldigt mycket i hur de arbetar och umgås. 

Vad är din egen förklaring till att dina musikprojekt blivit så framgångsrika så plötsligt? 

– Det pågår väl någon sorts förändring. »OC« har naturligtvis gjort oss mer tillgängliga för fler människor. Folk frågar ofta hur jag förändrats efter vad som hänt med »Transatlanticism« och »Give Up«, men då glömmer de att vi är ganska många band som upplevt samma sak. 

Han avbryter kort för att beställa ännu en kaffe, samtidigt som han betygar att det inte har att göra med någon jetlag. 

– Det verkar också som att en massa indiefans blivit ganska framgångsrika i Hollywood – se bara vad »Garden State« betydde för The Shins. Det är helt otroligt egentligen, de skrevs in i en av förra årets mest hyllade filmer där Natalie Portman säger att deras musik förändrar liv. Och vi har en  karaktär i en TV-serie som är ett fan.

– Samtidigt är det mer än så. Bright Eyes och Modest Mouse  har också blivit väldigt, väldigt framgångsrika. Folk har börjat fatta helt enkelt, mainstreamscenen har öppnat upp sig efter att ha varit fruktansvärt kass i så många år. Jag skulle inte påstå att det rör sig om en motsvarighet till grungerörelsen, nåt sånt tror jag inte nödvändigtvis att vi kommer att få se igen över huvud taget. Men något håller på att hända. 

Vad har nedladdningen betytt? 

– För ett band som oss har det varit essentiellt. Folk mejlar varandra bra musik och har man väl brutit igenom en spärr följer så mycket annat med. Människor som upptäckt Shins börjar i bästa fall uppskatta Cursive eller Faint. Och lyssnar man på »Garden State«-soundtracket kanske man blir mer mottaglig för Spoon eller någon sådan grupp. 

Vilket väl på sätt och vis borde öka kraven på er? 

– Vid vissa tillfällen är det klart att demonerna anfaller. Vi befinner oss för första gången i en situation där folk faktiskt har förutfattade meningar om oss. Och förväntningar. Men det vi gjorde nu är bara ännu en Death Cab-skiva. Det kanske inte är din favoritplatta med oss, men det är en Death Cab-platta. Och jag är stolt över det – att vi faktiskt bara jobbade på som vanligt och inte fastnade och gjorde indierockens svar på »Chinese Democracy«. ■

VÄGEN TILL GIBBARD

Dntel

(This is) The Dream of Evan And Chan

spår från »Life is Full of Possibilities«, Efa, 2001

Låten som drog i gång Postal Service. Jimmy Tamborello hörde av sig till Ben Gibbard för att få sång till ett av sina instrumentala spår. Resultatet blev en mindre klassiker och Ben Gibbard upptäckte nya sidor i sitt skrivande när han själv slapp tänka på musiken. 

All-Time Quartetback 

All-Time Quarterback 

Barsuk, 2002 

Gibbard spelade in under det här namnet innan Death Cab For Cutie bildades, men materialet hördes först på en EP som gavs ut 1999 och det är de låtarna som har samlats här. Med på skivan – som är väldigt, väldigt lo-fi och inspelad på en kassettbandspelare – finns bland annat en cover på Magnetic Fields »Why I Cry«. 

Ben Gibbard

Girls Just Wanna Have Fun 

bootleg-mp3, 2002

Halvkasst ljud, men det Gibbard gör med Cyndi Laupers gamla hit ger den en helt ny mening, ett helt nytt innehåll och ett helt motsatt perspektiv. 

The Postal Service

Give Up

Sub Pop, 2003

Skippa uttjatade »Such Great Heights« och »Sleeping in« och gå direkt på »Brand New Colony«, skivans kanske allra bästa spår. Gibbard lämnar för övrigt bitvis sitt inrutade förhållandeperspektiv på »Give Up«. »We Will Become Silhouettes« och »Sleeping in« har till exempel ett miljöperspektiv som låter tråkigare på papper än vad det i själva verket är. 

Death Cab For Cutie 

Transatlanticism 

Barsuk, 2003 

Ska du bara välja ett Death Cab-album ta då detta. Här faller bitarna till slut på plats. Men även de tidigare albumen har några riktiga pärlor, framför allt »The Photo Album« (2001) och EP:n »Forbidden Love« från året innan. 

Death Cab For Cutie

Dream Scream

spår från »The Late Great Daniel Johnston«, Gammon 2004

De fångar verkligen den klaustrofobiska stämningen i Daniel Johnstons låt. En genialt producerad cover. Och det låter som att Ben Gibbard skrivit den. 

Styrofoam 

Couches in Alleys

spår från »Nothing’s Lost«, Morr 2004 

Ben Gibbard sjunger en snygg men vag och sorglig text om uppbrott (så klart!). I just den här låten slår Styrofoams mjuka electropop nästan allt av Jimmy Tamborello. 

The Postal Service 

Against All Odds

spår från »Wicker Park ost«, Lakeshore 2004

Knastrig, trasig och alldeles underbar Phil Collins-cover. 

Death Cab For Cutie

Christmas (Baby Please Come Home)

spår från »Maybe This Christmas Tree«, Nettwerk 2004 

Ljuvligt gitarrindränkt tolkning av Darlene Loves julklassiker. Phil Spector borde le från sin fängelsecell. 

Benjamin Gibbard & Andrew Kenny 

Home: Volume 5

Morr, 2005 

Två år gammal split-EP, där Andrew Kenny från American Analog Set upptar halva utrymmet, som gavs ut på nytt av Morr tidigare i år. »You Remind Me of Home« och »Farmer Chords« visar att Gibbard, om han bara ville, skulle kunna ge varenda singer-songwriter en match.