Hearts No Static: Motif

HEARTS NO STATIC

Motif

Bureau B/Border

Betyg: 6

Först klarar jag knappt av att lyssna på skivan alls. Referenserna till annat liknande, influenser som på intet sätt försöks döljas, ploppar fram utan hejd, skoningslöst, och det tar aldrig slut: Mogwai, Godspeed You Black Emperor, Erik Enocksson, Kreidler, Flying Saucer Attack, Tortoise, Labradford… Och det känns helt förödande.

För egentligen gillar jag verkligen vad de tre nyligen sammankopplade stockholmarna Jens Pettersson, Otto Johansson och John Roger Olsson söker sig fram till i sin studio. Instrumentala små utflykter i det som nog måste kallas postrock, hur gammaldags nittiotal det epitetet än må kännas. Torra gitarrer, mjukt tassande trummor och försiktigt tillpetade cymbaler, enstaka pianoklanger eller vibrafonanslag, i bakgrunden entonigt malande orgelmattor och kvardröjande ekon av en hårt distad gitarr.

Så ibland små utbrott av tyngre energier, gitarrerna flätas samman till täta mattor, basen gör tydliga avstamp i snustorr vit funk. Därtill storslagenheten som finns där hela tiden som ett stående inslag, ibland ivägsläppt utan tyglar, oftare mer som en antydan, en underton.

Bäst är nog trion just i de där allra mest återhållsamma faserna, när de vågar sträcka ut på tempot och verkligen tänjer i tonerna tills något verkligt nervdallrande uppstår i mellanrummen. Jag tänker främst på det smärtande vackra öppningsspåret »Lowlands«, vilket å andra sidan låter som plockat från ett Labradford-album (det där fantastiska självbetitlade från 1996).

Till slut, efter en rad lyssningar, lyckas faktiskt musiken – åtminstone stundtals – tränga sig ur alla givna ramar och redan markerade revir. Då är det storartad lyssning. Men till nästa skiva hoppas jag att Hearts No Static kommit så långt i sitt eget musikskapande att lyssnarens skivsamling inte ska behöva stå så i vägen.

PATRIK LINDGREN

2009-11-24