The Clientele: Bonfires on the Heath
THE CLIENTELE
Bonfires on the Heath
Pointy/Border
Betyg: 6
Ibland väljer jag att hålla tyst när folk framlägger åsikter vitt skilda från mina. »Det är inte värt att ta den här diskussionen«, tänker jag i stället. »Alla lär bli arga och samförstånd kommer aldrig uppnås.«
29 september 2005 är ett datum jag tätt sammankopplar med ovanstående, inre minidrama. Då spelade nämligen Hampshire-gänget The Clientele på Debaser Slussen och resten är ett klibbigt spindelnät av lögner.
– Är de inte fantastiska? sa alla närvarande så fort en av deras låtar nått slutet.
– Jo, svarade jag och borrade min övre tandrad djupt in i underläppen.
Faktum var snarare att jag från konsertens första sekund kände mig less till sömnens rand; det enda som höll mitt humör uppe var tanken på nästa öl. När The Clientele efter femtioelva timmar gick av scenen var jag sålunda både pank och jättefull.
– Var de inte fantastiska? sa alla närvarande.
– Jomenvisscht serru, svarade jag och lyckades borra min undre tandrad djupt in i näsan.
Smak, en konstig sak. Det finns människor där ute vars omdömen jag är kompatibel med till nittionio procent… och den där återstående procenten är just The Clientele. Där de ser storhet ser jag samma sak gång, på gång, på gång. Live som på skiva, ett tonläge, hela tiden.
Att The Clientele är en-trick-ponnys är nämligen min främsta kritik mot dem. I början av deras karriär, i slutet av nittiotalet fann de sin formel; midtempoballader i läget mellan Velvet Undergrounds »Pale Blue Eyes« och Zombies »Beechwood Park«. Sedan dess har de – över tre originalalbum och med en handfull låtundantag – hållit fast vid den.
Nåväl, »Bonfires on the Heath« är så The Clienteles fjärde fullängdare. Inget skulle göra mig gladare än att kunna meddela min konvertering; men ack och ve, plattan förmår mig inte byta åsikt. Visserligen finns här fantastiska låtar – den Love-tintade »I Know I’ll See Your Face«, exempelvis – mellan dem känns dock allt igen.
Några av er som läser denna recension och som är obekanta med The Clientele kanske vid det här laget undrar vad sjutton jag håller på med; hur kan jag referera »Bonfires on the Heath« till Velvet Underground, Zombies och Love och ändå inte vara himlastormande nöjd? Faktum är att jag knappt förstår det själv, men så är det. Dessutom lär ni »några« förstå mig än mindre när plattan ifråga snurrar i era stereos; jag verkar vara aningen allena i min The Clientele-förvirring. Ni lär dyrka »Bonfires on the Heath«.
Så i framtiden lär jag fortsätta hålla tyst när folk framlägger sina positiva åsikter om The Clientele. »Det är inte värt att ta den diskussionen«, kommer jag tänka i stället. »Ibland får jag finna mig att tydligen ha fel.«
JOHAN JACOBSSON
2009-12-15
