JJ: No3

JJ

No3

Sincerely Yours/Border

Betyg: 6

Jag tänker: det här är ingen skiva, det här är ett popkulturellt pussel att lösa.

Eller: det här är ingen popgrupp, det här är Sincerely Yours eget tributeband.

När tidigare hemliga JJ i slutet av förra året gjorde en cover på Lorentz & M.Sakarias »Baby!« hamnade jag i en diskussion med en av brödraduons producenter om vilka Jules & Jim som nämndes i låttexten var. Hiphopproducenten var eld och lågor, tänk vad häftigt att de sjöng om Juelz Santana och Jim Jones, medan jag enträget hävdade att något som jag läste som så genomvitt och pretto som en maskerad duo från Schillerska Gymnasiet med The Tough Alliance som mecenater och Linnéstaden som home turf givetvis inte kunde referera till något annat än François Truffauts klassiker till triangeldrama. Efter att ha lyssnat på deras andra album »No3« är jag inte längre lika säker på att min tolkning av deras position och producentens tolkning av deras referenser egentligen motsäger varandra.

Jag inbillar mig att man nog hade, om man velat, kunna ägna en vecka åt att följa varje texttråd bakåt in i ett gemensamt popkulturellt garnnystan bestående av Disney-filmer, Vaya Con Dios, Saint Etienne och Lil Wayne. Det finns en svävande osäkerhet ifråga om radernas autenticitet som är närvarande genom skivans tjugosju minuter. Var har jag hört just de här orden förut? Har jag ens det, eller inbillar jag mig bara?

Musikaliskt är det mindre fantasieggande. Zlatan-samplingar i all ära, men hade det inte varit för att det kvinnliga J:et har en av de sorgset vackraste rösterna just nu hade deras långsamma urgöteborgska baleariska pop inte överraskat särskilt mycket. Hennes sång är däremot fullkomligt gripande; motsägelsefullt lockande, omväxlande trevande och mogen.

Men så har vi ju det där med autenticiteten och referenserna. Den till synes medvetna dekonstruktionen av tillhörighet och erfarenheter som deras tydliga flirter med gangsterromantik ändå är. Det är där och inte i musiken som sådan jag fastnar.

Vem är det som får lov att göra vad? Ska jag tycka att det är lite edgy att de gillar hiphop och ägnar sig åt pubertal drogliberalism? Hade det lager av distansering som jag känner av så tydligt funnits där om det inte vore för vilka de är, hemmahörande i den kultur av grabbig homosocialitet som stavas Sincerely Yours? Och om jag inte vore den jag är, det vill säga minst lika skyldig till samma smaklösa distansering.

Avsändaren och vem den är och vad den representerar är kanske viktigare än innehållet. En Reinfeldt som nästan kallar sig feminist har aldrig och ska heller inte ha samma effekt eller politiska kärna som när en kvinna, vilken kvinna som helst, gör det. Att vara nittonårig svensk medelklass och stjäla textrader om att överdosera heroin och posera i musikvideor med blodiga knivar och kamphundar kanske inte är att öppna upp och skapa gemensamma referenser, utan att cyniskt stjäla andras erfarenheter och kulturella symboler och bortskämt kokettera med dem?

ISABEL NELLDE

2010-03-09