Roky Erickson With Okkervil River: True Love Cast Out All Evil
ROKY ERICKSON WITH OKKERVIL RIVER
True Love Cast Out All Evil
Chemikal Underground/Border
Betyg: 8
En knuten näve upp i luften. En människa som skakar av sig sina demoner, sträcker på halsen och går framåt rak i ryggen. Ett bowlingklot som fäller allting i sin väg.
Det är några av bilderna som dyker upp när jag lyssnar på Roky Ericksons comebackplatta med Okkervil River som kompband. Särskilt när »Goodbye Sweet Dreams« exploderar i högtalarna. Alla som sett Roky Erickson-dokumentären »You’re Gonna Miss Me« har hört den tidigare, men inte med samma förlösande nerv. En låt som stärker, rubbar tillvaron.
Och den där känslan finns på stora delar av skivan, även om det egentligen bara är »John Lawman« och den ovan nämnda låt som går till attack med en känsla som liknar Roky Erickson & The Aliens suveräna horrorrock från början av åttiotalet. Okkervil River-sångaren Will Sheff – som även producerat – har sagt att han ville visa att Roky Erickson är mer än 13th Floor Elevators-psykedelia och The Aliens. Singer-songwritersidan tillåts blomma ut. Jag funderar på hur det hade blivit med ett taggigare band, med ett hårdare sound, men americanafiltret som ligger ovanpå många låtar kväver aldrig musiken. Det är en fin balans mellan rak rock, blås- och stråkarr, lo-fi-ekon och episkt indierockglitter.
Skivan startar med en gammal demoinspelning från åren när Roky Erickson låstes in på Rusk State Hospital for the Criminally Insane och även ett par andra gånger kryper liknande tillbakablickar in i skivan. Arbetet startade när Scheff fick tillgång till sextio outgivna låtar. Så det är väl inget nyskrivet, till exempel finns fyra av låtarna i demoform på samlingen »Never Say Goodbye« som släpptes för sisådär tio år sedan.
Det var svårt att veta vad man skulle vänta sig, men som comebackalbum är det en stor triumf. Inga svaga kort, Roky Erickson sjunger otroligt bra, vid ett par tillfällen tänker jag på Vic Chesnutt, lite samma stuk i musiken, och – framför allt – likheter i rösten, det hörs att Roky Erickson tillbringat hela livet i den amerikanska Södern.
På »Please Judge« är texten riktad till domaren som dömde honom till straffet på Rusk som var starten på en lång resa in i helvetet. Dåtid och nuet tvinnas samman. »Bring Back the Past« heter en Byrds/R.E.M-janglande poplåt som kliver ut i solen. Några demoner finns inte explicit i texterna. Kärleken har vunnit. Och Gud. Men Roky Erickson är ingen predikant. Drömmarna är annorlunda i dag. Tänker jag. Och lyssnar på »Goodbye Sweet Dreams«. Igen. Igen. Igen. På hög volym. Med öppna fönster. Vill att hela världen ska höra.
PM JÖNSSON
2010-04-20
