Ellen Allien: Dust
ELLEN ALLIEN
Dust
BPitch Control/Border
Betyg: 5
»Eno’s records are an expression of mediocrity, because all it is is just something that flows and weaves, flows and weaves… It’s kind of nauseating. It’s like drinking a glass of water. It means nothing, but it’s very smooth going down.«
– Lydia Lunch citerad i artikeln »Lester Bangs interviews Eno« (Musician, 1979)
Berlin-bon Ellen Alliens »Dust« nådde för första gången sin sista sekund i mina högtalare. Tystnaden lade sig åter. Ovanstående hårda omdöme brann i min skalle.
Mina känslor inför »Dust« – Ellens ungefär femte fullängdare, utgiven på hennes egna Bpitch Control – var då alltså Lydias inför Eno. »Tråkiga ljud«, suckade jag i riktning mot stereon. »Tråkiga idéer. Ingen mening, inget mål. Vatten och illamående.«
Några veckor senare beslöt jag mig ändå för att ge Ellen ett par ytterligare chanser. Trots allt är hon ju bland annat skaparen av det mästerliga techno/electronica-alstret »Berlinette« (BPitch Control, 2003) – nog måste jag väl missuppfattat något, blivit bedragen av mina känslor? In med »Dust« i CD-spelaren igen!
Men nej. Visserligen steg »Dust« aningen i min aktning, men alltjämt fann jag den synnerligen såsig. Där »Berlinette« fokuserat lyckas förena driv med oväntade ljud och minnesvärda melodier fortsatte »Dust« vara en rörig blandning av Steve Reich, Lali Puna och påklistrat manierad sång. Pressreleasen (att jag över huvud taget läst den är ett bevis på hur konfunderad »Dust«-besvikelsen gjort mig) menar att detta kanske är Ellens »most personal album« och yrar om »a warm immediacy«; blott ljug.
Förhoppningsvis är »Dust« ett tillfälligt snedsteg i Ellens karriär. Förhoppningsvis kommer hon snart att nå upp till fornstora toppar igen.
Ty liksom Lydia hade fel om Eno ser jag fram emot att bli överbevisad i fallet Allien.
JOHAN JACOBSSON
2010-05-25