Blitzen Trapper: Destroyer of the Void

BLITZEN TRAPPER

Destroyer of the Void

Sub Pop/Border

Betyg: 6

Hur länge kan man vara lovande?

Eric Earley är nu fem skivor in med sitt Blitzen Trapper. Fortfarande anas något mer glimrande längre fram.

Blitzen Trapper är ett Portland-band som har hållit i gång sedan förra decenniet var ungt. Namnet är fånigt, den metalironiska bandloggan än värre. Med låtskrivaren och huvudpersonen Earley i spetsen har de för varje albumsläpp närmat sig en egen plats på den amerikanska folkrockpiedestalen. Nu två år gamla »Furr« blev något av ett minigenombrott och gjorde avtryck på årsbästalistor, jag hörde mest ett sökande band som la ut genrekrokar lite varstans för att se var det nappade bäst.

Uppföljaren verkar till en början vara mer av samma smak. På första halvan av »Destroyer of the Void« håller de mest på med en sökt genreflätning precis som många andra amerikanska indierockband envisas med nu för tiden; en Queen-kör här, lite västkustrock där, lägg till lite rök och några Beatles-harmonier och, voilá, så bidde det ytterligare en snygg men ack så identitetslös låt.

Tack och lov är det någon som har gjort bort sig när det gäller låtlistan. Alla Earleys starkaste bidrag visar sig hamna på den andra albumhalvan.

»Heaven and Earth« är den sortens pianoballad som direkt känns som en gammal vän. Detsamma gäller »The Tree«, där sånghjälp ges av underskattade folksångerskan Alela Diane. Både där och i »The Tailor« hörs det också tydligt att Earleys främsta låtskrivarförebild är Bob Dylan runt 1964. Sämre förebilder går ju att ha. Avslutande »Sadie« är en vrålsnygg sjuttiotalspärla, pianopop som åker från Portland ut till kusten och sedan ner hela vägen till San Diego och doppar fötterna i Stilla havet.

Så lämnar Eric Earley oss än en gång med känslan att någon gång i framtiden kommer Blitzen Trapper stå för en fantastisk folkrockplatta.

Den här gången kom sextetten halvvägs.

ANDERS DAHLBOM

2010-06-08