Pete Molinari: A Train Bound for Glory

PETE MOLINARI

A Train Bound for Glory

Clarksville/Proper/Playground

Betyg: 6

Ibland kanske det helt enkelt är för enkelt för honom.

Pete Molinari är en gudabenådad sångare, stilsäker låtskrivare och levande jukebox; hela killen lyser av utstrålning. När han får till sina vackraste melodier är det som att han har lyckats fånga exakt de ackord, toner och ord som femtio- och sextiotalets skarpaste låtsnickare av oförklarlig anledning måste ha slarvat bort i sitt högkreativa stim. Hans uttryck befinner sig i gränslandet mellan Dylan och Leiber-Stoller, har ännu inte riktigt hittat ända fram till en särpräglad karaktäristik och tenderar ibland att hamna farligt nära fasligt snygga men lite oförargliga pastischer.

Hur drillad han än är – vilket säkert har krävt sin insats – får man ändå känslan att han skulle kunna bli en av de riktigt stora om han vågade släppa taget om historien. Han vet så väl hur han ska göra för att efterlikna sina idoler, det låter vintage och excellent men också i bekvämaste laget.

Detta har blivit extra tydligt sedan han drog till USA, närmare bestämt Nashville, för att spela in. Att åka in i ögat av orkanen är trots allt behäftat med vissa risker – jo, jag tänker på Primal Screams »Give Out But Don’t Give Up« – och frågan är om det inte är fallet även med Molinari. Fjolårets »Today, Tomorrow and Forever« indikerade att han kanske kommit väl nära källan men som lyssnare såg man den gången över axeln eftersom EP:n till stor del bestod av covers.

Den engelske singer-songwriterns tredje album består uteslutande av eget material, även om man måste dubbelkolla i parti och minut om det verkligen inte är så att den och den låten är en gammal Patsy Cline-singel eller bortglömd pärla från Elvis sextiotal. Allt är inte heller av samma knockoutkaliber som de många höjdpunkterna på 2008 års »A Virtual Landslide«, man märker fler klichéer och mer nonchalans. Som uppvisning i retrofolkrock är det överlag storstilat, samtidigt undrar man vem Pete Molinari själv är mitt i allt detta. Lika omöjligt som det är att inte omfamna älskvärdheter som Marty Robbins-svärmande »For Eliza«, snajdiga Elvis-saluten »Heartbreak Avenue« och den stråktunga überromantiken i avslutande balladen »What a Day, What a Night, What a Girl« är det att hitta en tydlig identitet hos upphovsmakaren. Han ägnar sig i alltför hög grad åt hantverkssäker reproduktion snarare än konst som kan bli odödlig på egna meriter.

PIERRE HELLQVIST

2010-06-15