Swans: My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky
SWANS
My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky
Young God/Border
Betyg: 9
Inga ord. Inga tankar. Det är namnet på första låten, »No Words/No Thoughts«. Swans har alltid handlat om att tränga in bakom orden. Rensa bort slagg i hjärnan. Dels i gruppens tidiga fas präglad av no wave, performancekonst och band som Throbbing Gristle, dels i de senare mer ödesmättade, dronefärgade skivorna som avslutades med »Soundtracks for the Blind« för fjorton år sedan. Michael Gira har sedan fortsatt att skaka om tillvaron, under namnet Angels Of Light, där han grävt i samma inre och yttre landskap som Leonard Cohen.
Mycket av känslan från Angels Of Light-skivorna finns kvar på »My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky«. Men allt är – så klart – hårdare, nu när Gira har samlat sin gamla flock. Jarboe finns tyvärr inte med i dag, däremot originalgitarristen Norman Westberg, gitarristen Christoph Hahn och Phil Puelo. Dessutom några gäster, som Devendra Banhart, Bill Rieflin, fru och dotter Gira, Grasshopper från Mercury Rev.
Ett fejkat kyrkklockorintro slår an stämningen, manglande riff äter sig in i kroppen, mässande sång och jag lyfter upp från skrivbordsstolen, någonting lossnar, släpper, brister. Musik som förlöser. Särskilt i några gitarrbrinnande, kraftfulla partier, inte helt olikt Godspeed You Black Emperor, ett band som i sin tur säkerligen inspirerades av Swans. Det är en mäktig inledning på en storstilad återkomst.
»Jim« är lika bra, med en rytm som gungar fram, omöjlig att stoppa, lugna moment svetsas ihop med ett allvarligt, bultande hjärta. »My Birth« – arketypisk Gira-titel – och »Eden Prison« är andra låtar med hård kärna. Det är så här Grinderman borde vara. Ingen ironi. Ingen jävla maskerad. Känslorna ligger öppna. Orden betyder något. Musiker hugger, slingrar sig fram och i det kompakta, konsekventa, finns någon slags skönhet. Det är aldrig ful musik. Den är klar, stark, jag lyfter igen och glömmer, för en stund, sverigedemokrater och insuper ny kraft.
Först spelade Michael Gira in låtarna ensam i demoform och gav ut inspelningarna i begränsad upplaga under titeln »I am Not Insane«. Han bjöd sedan in musiker och omformade materialet med flera händer. Han säger att han är trött på sin egen röst men sjunger med auktoritet. Egentligen har jag svårt för det där. Men Gira kan vara auktoritär på ett positivt sätt. Ungefär som Leonard Cohen.
Det är märkligt att höra Devendra Banhart i »You Fucking People Make Me Sick«. Ja, inte konstigt att de samarbetar, det var Gira som gav ut Banharts tre första skivor, men det är två helt olika slags röster. Låten är intressant på flera plan – den startar med mungiga, avslutas med en miljon trumpeter och ett muller som kunde vara hämtat från en krigszon.
I »Little Mouth« sjunger Michael Gira delar av texten a cappella. Jag tror att den handlar om hans dotter. Provokationer är ingen stor del av Swans i dag. Kärlek är ett bärande tema.
En massiv turné väntar framöver. Rykten viskar att det kan bli sverigespelningar i vår. Jag kommer att vara där. Redo att lyfta. Och falla. In i mig själv.
PM JÖNSSON
2010-09-21
