Little Children: In Silence
LITTLE CHILDREN
In Silence
Playground
Betyg: 7
Tillsammans med Ann-Sofie Lundin gjorde Linus Lutti i duon Idiot Kid sånger som trots sin lågmälda framtoning kändes oerhört utsatta, tagna till sin spets. Deras enda album »Darkness in Our House« från 2007 utgjorde den typen av kapitel som nästan bara kan utgöra slutet på en berättelse. Trasigt och helande på en och samma gång.
Linus Luttis enmansprojekt Little Children är början på något annat. De nio låtarna är så avskalade, tassande och intima att Idiot Kid närmast framstår som John Zorn vid en jämförelse. Under de första fyra–fem lyssningarna famlar jag med ljus och lykta efter något att hålla fast vid; tempo, refränger, elektriska utbrott, soniska stollaryck, vad som helst. Och tänker att det kanske är tveksamt om Lutti har röst nog att fylla tomrummen som det minimalistiska kompet skapar.
Men sedan börjar luckorna och tystnaden – som ju också återfinns i skivans titel – att fylla en funktion. När man väl befinner sig i musiken vill man ogärna bli störd. »In Silence« blir en egen liten värld i världen. Undan för undan upptäcker man små förskjutningar och detaljer som man först missade i ivern att hitta något mer konkret. Tänker bland annat på hur Magnus Granbergs saxofon smyger i utkanten av »Demons«, den molande, nedtonade och skickligt iscensatta oron i »Hold On« och den varsamt använda palett av klanger som präglar hela skivan. För att inte tala om så gott som samtliga kompositioners hymnlika kvaliteter. Måhända mindre uppenbart sorgliga och trasiga än i fallet Idiot Kid, men kanske ännu mer helande.
PIERRE HELLQVIST
2010-09-28
