The Crookes: Dreams of Another Day
THE CROOKES
Dreams of Another Day
Fierce Panda/Border
Betyg: 8
»Sometimes, I feel the past and the future pressing so hard on either side that there’s no room for the present at all.«
Evelyn Waugh
Dagarna då en aura av romantik omgav våra artister är räknade. Du behöver aldrig fundera på om Liam Gallagher lagar lax till lunch eller om Lily Allen just i kväll smiter från tandborstningen. Svaren är aldrig mer än några Twitter-inlägg borta.
Därför måste man ge en extra eloge till dem som åtminstone försöker odla den där auran. Som The Crookes.
De fyra ynglingarna träffades i studentstaden Crookes, som ligger belägen på en kulle utanför Sheffield. Det är lätt att föreställa sig hur medlemmarna svansade runt i tweedkavajer och halsdukar nonchalant kastade över axeln innan de fann varandra över en trave D.H. Lawrence-poesisamlingar på ett kafé. Och det var också precis vad som hände.
»Dreams of Another Day«, en åttaspårs-EP som föregår den faktiska debuten, låter som ett band som försöker finna sina fötter. Den ekar av The Housemartins, The Smiths och Aztec Camera men också av femtiotalets rock’n’roll med uppvikt skjortkrage.
Inledningsspåret »Backstreet Lovers« är sensationellt nog den första sången bandet någonsin skrev. De hinner med den bedårande »Somewhere Over the Bus Stop« och en cover på Richard Hawleys »Born Under a Bad Sign« innan de avslutar med T.S. Eliot-aktiga »Mrs Porter«.
The Crookes är ett knippe tvättäkta popromantiker. De har näsan så långt ner i det tidiga nittonhundratalets modernistiska poesi att de glömmer bort att det står 2010 i almanackan. I stället låter de som ett band fullkomligt i ofas med sin samtid och just denna saliga septemberdag är deras sällskap det enda jag behöver på brittsommarens sista promenad genom parken.
PER MAGNUSSON
2010-09-28
