Aeroplane: We Can’t Fly
AEROPLANE
Web Can’t Fly
Eskimo/Border
Betyg: 8
Om man läser inhemska tidningar får man lätt intrycket att svensk popmusik upplever en renässans av sällan skådat slag i Europa och USA just nu. Men det är en sanning med modifikation.
Det må vara hänt att Lykke Li, El Perro del Mar och Robyn turnerar mest hela tiden på andra sidan Atlanten, men deras betydelse för internationell musik kan diskuteras, likaså svenska mediers förmåga att ständigt och jämt likställa framträdanden i internationell television med internationell genomslagskraft.
Men ett svenskt popband tål verkligen att kallas just inflytelserikt, i bemärkelsen att de speglat och direkt påverkat hur samtida internationell popmusik har låtit under de senaste fem åren.
När det anrika brittiska skivbolaget Rough Trade rangordnade 2007 års bästa album placerade de »West Coast« av göteborgsduon Studio på fjärde plats, strax efter album med Panda Bear, Patrick Watson och Alela Diane. I den svallvåg av lovord som följde när skivan lanserades utanför Sverige förklarades att Studio definierade »balearic«, musiken som föddes i slutet av åttiotalet på Ibiza och vars renässans legat grund för så gott som all betydelsefull popmusik de senaste fem åren. Från A Mountain Of One till Quiet Village och Beyond The Wizards Sleeve.
Belgiska Aeroplane, som består av barndomsvännerna Vito De Luca och Stephen Fasano, har en del gemensamt med Studio. Båda grupperna består av män i yngre medelåldern med ett offensivt och gränsöverskridande förhållningssätt till musikhistorien. Precis som Studio har Aeroplane dessutom ägnat en stor del av sin tid åt att spela in spektakulära och samtida versioner av andras musik och precis som i deras fall har effekten blivit att slutresultatet skiljt sig radikalt från ursprungsversionen.
Men där upphör likheterna. Där Studio skildrar popmusikens snart sextio år gamla historia, komplett med delstopp på Compass Point i Nassau och Trax i Chicago, ur ett vuxet och livsstilsorienterat klubbperspektiv skildrar Aeroplane en inofficiell historieskrivning som inte väjer för några tabun, som vägrar låta sig kategoriseras eller rätta in sig i något led. När deras debutalbum »We Can’t Fly« är som allra mest intetsägande är det svårt att lyssna på det utan att rynka tveksamt på näsan. Giorgio Moroder? Visage? Def Leppard? I sin iver att underhålla lyssnaren med varje enskilt brottstycke av musikhistorien går De Luca och Fasano ibland vilse i sina skivsamlingar.
Men när det är som allra mest underhållande låter Aeroplanes debutalbum som ett transatlantiskt ljudspår för ett nytt decennium. En uppfriskande tunnelbanefärd genom musikhistorien, rentav. Men med kartan uppochnervänd så att den hela tiden leder fel, till platser man inte visste fanns men inte kan låta bli att älska när man väl gjort ett första, outplånligt fotavtryck i sanden.
NIKLAS ELMÉR
2010-10-05