Ingenting har hänt
Den sjuttioårige John Lennon ser Beatles-nostalgin komma krälande. Förskräckligt, tänker han, men bara att digga läget.
Trafiken mullrar dovt på Menlove Avenue i Liverpool. Det är lördag den 9 oktober 2010 och John Lennon skannar ett sms från Noel Gallagher, hans följeslagare, chaufför, butler. Noel står med Bentleyn en bit bort, kan inte komma fram eftersom Penny Lane är igenkorkat av en vält lastbil. Lennon tänder en Gitanes och häller upp en ny kopp kaffe. På sin sjuttioårsdag kan man få komma för sent även om borgmästaren väntar.
Mendips, huset han växte upp i men inte har besökt på ett halvt sekel, är fullt av liv och rörelse. Barnbarn gormar och skriker i trappen och trädgården, så han har barrikaderat sig vid köksbordet. Han bläddrar i en NME från 1980 som han efter släktmiddagen i går hittade bland moster Mimis prylar. En sågning av hans och Yokos album »Double Fantasy« får honom att fnissa. Hade han sett den då hade den hållit honom vaken i veckor.
1980, herregud, tänker han, sommaren som trettionioåring var ett trauma. Han ryser vid tanken på återvändsgränden han skräckslagen försökte ta sig ur, isolerad från omvärlden med Yoko som sköld. Fem år framför TV:n, i barnkammaren, stirrande på Central Parks trädtoppar – medan Wings erövrade planeten.
När liemannen flåsade honom i nacken under en stormig segeltur vid Bermuda hade någonting inifrån vrålat att han måste släppa sargen. Och han kom fram till att han måste slåss mot omvärldens Beatles-nostalgi genom att göra ny musik. De sötsura låtarna flödade och han vägrade kompromissa när det gällde Yoko, som fick halva albumet. När skivan väl var ute var det hennes låtar som fick mest beröm. Det sporrade honom att hans hånade livspartner äntligen möttes av förståelse.
Och så blev det turné. Först en ljumt mottagen ihop med Yoko, som efter att ha läst tarotkorten insisterade på att han skulle göra en ny på egen hand. Han återupptog kontakten med alla som han så hänsynslöst hade klippt banden till, även första frun och äldste sonen. När Ronald Reagan blev president plockade han fram fuzzboxarna. När Mark Chapman startade First Chapel of John Beatle Apostles på Hawaii gav han sig med våld på synthen och samplern.
Han fick tillbaka sin karriär och sedan gick det som det gick. Man kan inte lära en gammal hund att sitta. De har fortfarande några bolag ihop, fredsarbetet binder dem samman och hon är ett viktigt moraliskt stöd. Yoko hade verkligen tålamod, hon blundade för skandalen med Diana Ross vid Los Angeles-OS 1984, alla faderskapsmålen och den ändlösa raden av ångande parbilder med Siouxsie Sioux, Grace Jones, Carly Simon, Mary J Blige och Kylie. Men när Julia Jolie-Lennon föddes 1995 fick Yoko nog. John smet tillbaka in i barnkammaren och kom inte ut förrän han och George försonades 2001. Han har inte kunnat skriva en låt sedan dess.
Under sommaren har nostalgin kommit krälande igen. Media har svämmat över av bilder, filmer och låtar med Beatles. Plötsligt är det som om inget väsentligt har hänt sedan 1970. Att sitta i pojkrummet i går kväll, med Bardot-affischen kvar på väggen, tog honom ytterligare tjugo år tillbaka i tiden. Hur kunde det bli så här?
Det är förskräckligt, men vi vann, tänker Lennon. Bara att digga läget.
Det tutar till från gatan. Han pussar barnbarnen på vägen ut, kisar och söker fokus när Noel öppnar bildörren. Han hoppar in och tar bästa platsen, sedan kommer Paul och Ringo. Prince är redan i rådhuset. Noel tycker att han är för fjollig, men han är den ende som kan axla Georges gitarr, tänker Lennon och tänder en joint. Trafiken mullrar dovt på Menlove Avenue.
I dag, på det som skulle ha blivit hans sjuttioårsdag, släpps åtta John Lennon-plattor på nytt. Det ges också ut en hitsamling och åtminstone två boxar. Den här texten kan ni även läsa i Sonic #54, där Martin Theander dessutom listar tio odödliga Lennon-låtar.
