Elvis Costello: National Ransom

ELVIS COSTELLO

National Ransom

Hear/Concord/Universal

Betyg: 5

Så ska han slå oss med häpnad igen. I låt efter låt. Django Reinhardt-elegant jazz här, Tom Waits-skrammel där. Rak pop sida vid sida med avancerade, tyngdlösa elisabetanska ballader och bredbent countrystomp á la Steve Earle.

Ska man bläddra tillbaka i Costello-katalogen kan man lite förenklat säga att nya skivan är en korsning av »King of America« och »Spike«.

Fast med en ganska viktig reservation: här finns inga låtar.

Om 2009 års album »Secret, Profane & Sugarcane«, även det producerat av T-Bone Burnett, var folkcountry och bluegrass som lät klanderfritt men lämnade få betydande avtryck är likaledes Nashville-inspelade »National Ransom« också det en virvlande – därtill än mer eklektisk – uppvisning av någon som i varje sekund är lite för angelägen om att visa alla vilken virtuos han är. Som lyssnare får man sällan komma till ro när popmusikens smartaste gör allt han kan för att ingen ska kunna ta ifrån honom den titeln.

Här finns ett myller av klyftigheter, sarkasmer och (en del vagt politiska) teman, gäster som Leon Russell och Buddy Miller och sammanlagt ett trettiotal musiker. På sätt och vis önskar man att fler musikaliska veteraner kunde ha Elvis Costellos energi, intellekt, lust, nyfikenhet och kreativitet. I många avseenden förtjänar han så klart bara applåder och respekt. Likafullt kan jag, efter tiotalet lyssningar, inte minnas en endaste melodi. Och vad är då alla den här artistens beundransvärda egenskaper egentligen värda?

PIERRE HELLQVIST

2010-10-26