Brian Eno With Jon Hopkins and Leo Abrahams: Small Craft on a Milk Sea

BRIAN ENO WITH JON HOPKINS AND LEO ABRAHAMS

Small Craft on a Milk Sea

Warp/Border

Betyg: 5

I en kommentar till »Small Craft on a Milk Sea« tar Brian Eno upp sin gamla passion för filmmusik och säger att anledningen till att han fascinerades av soundtracks var en sensuell atmosfär och en känsla av någonting som inte är färdigt. Den här passionen var en viktig ingrediens till Brian Enos klassiska ambientalbum under andra halvan av sjuttiotalet, som »Music for Airports« och »Music for Films«, samt plattorna med Robert Fripp, »No Pussyfooting« och »Evening Star«.

Även nya skivan – ett samarbete med de yngre brittiska electronicamusikerna Jon Hopkins och Leo Abrahams, som arbetat med Eno tidigare – är ett barn av samma tanke. Filmmusik till filmer som bara existerar i musikernas, och, framför allt, lyssnarens huvud, liksom resor i tid och rum.

Skivan släpps på Warp, Sheffield-skivbolaget som var med och utvecklade technomusiken med namn som Aphex Twin och Autechre. Kopplingen mellan Brian Eno och Warp är logisk, ganska märkligt att han först nu har en egen gren i Warp-trädet. Hela skivan andas bitvis av nittiotalets IDM (Intelligent Dance Music), men utan att till exempel vara i närheten av Boards Of Canada, arketypisk Warp-musik, som i sin tur säkert kraftigt inspirerats av Brian Eno.

Utgångspunkten har varit improvisationer, stämningar, mer än melodier och låtar. Jag borde gilla det, men har svårt att hitta någonting som känns särskilt spännande. Det har hörts förut, bättre, både av Eno själv och av andra. Brian Eno är som mest intressant när han koncentrerar sig på ett koncept, när musiken följer en enda idé. Ja, förutom de första soloplattorna som är underbart spretiga men deras ohämmade konstpop var någonting helt annat.

Det går att dela in den här skivan i tre delar. Först tre lugna, drömska, låtar. Sedan kommer en lång rad technospår, men jag hör även elgitarrer och effekter som erinrar om Robert Fripps typiska sound. »Horse« är oväntat hård. Detsamma gäller »2 Forms of Anger« – rena krautmanglet, skivans stora överraskning, det låter som ett ungt postshoegazingband som dykar Neu. Albumet avslutas med fler ambientlåtar. Det är inte dåligt, även om jag blir disträ. Hittar ingen tråd. Vilket inte är meningen, men det mesta känns mest som musik Eno/Hopkins/Abrahams skickat in till filmbolag, som en demonstration av olika landskap.

Kanske är det så att Brian Eno behöver mer intressanta bollplank. Varför inte en ny skiva ihop med Cluster i stället?

PM JÖNSSON

2010-11-02