Badly Drawn Boy: It’s What I’m Thinking (Part One – Photographing Snowflakes)




BADLY DRAWN BOY

It’s What I’m Thinking (Part One – Photographing Snowflakes)

One Last Fruit/Ear/Playground

Betyg: 5

 

Jag tappade närkontakten med Badly Drawn Boy efter »Have You Fed the Fish?« Det är åtta år sedan. Damon Gough har haft en hel del skrivkramp, men 2004 släpptes albumet »One Plus One is One« och två år senare »Born in the U.K.« där uppväxtminnen och reflekterande över den egna identiteten var centrala teman. Förra året kom skivan »Is There Nothing We Could Do?«, inspirerad av komedin »The Fattest Man in Britain«. Jag har strölyssnat, musiken har singlat förbi, vissa bra låtar, men helheten har inte lämnat några bestående intryck.

Nya albumet är första delen i en planerad trilogi. Kreativiteten flödar igen. Dough ligger numera på ett litet skivbolag och samarbetar återigen med Andy Votel (skivbolagen Twisted Nerve, Finders Keepers, med mera). Det är sympatisk musik, extremt brittisk, men utan att mina gamla anglofila böjelser kommer upp till ytan. Om vi stannar kvar vid det brittiska var »Born in the U.K.« – som jag nu återvänder till – mer intressant, textmässigt, med en tilltalande ambition.

Problemet med »It’s What I’m Thinking (Part One – Photographing Snowflakes)« är framför allt produktionen. Många låtar är akustiskt präglade, halvepiska ballader, vissa ekon av soulpop, sången långt fram i mixen, men soundet försöker vara pampigt i någon slags Phil Spector-tradition. Ibland ligger det ljud och puttrar i bakgrunde, men det leder ingen vart, är bara störande, frustrerande. Och när stråkar bryter in längtar jag efter ett rakare, enklare, mer konsekvent uttryck, som i Richard Hawleys majestätiska svärta.

Vad vill Badly Drawn Boy? Kanske ger nästa skiva ett svar.

PM JÖNSSON

2010-11-09