Cee Lo Green: The Lady Killer

CEE LO GREEN

The Lady Killer

Elektra/Warner

Betyg: 7

»I’m often asked what I do for a living

And I answer I do what I want«

Underhållning. Det är vad det är. Så man får räkna med att den ibland känns väl kalkylerad, rakt upp i ansiktet-tydlig och skamlös på det stora hela. Av underhållning ska vi inte vänta oss något annat. Som nyanser och annat tjafs.

Cee Lo Green har egentligen aldrig hymlat om detta, möjligen har han blivit ännu mer uppriktig i ämnet på senare år.

Men nu är det faktiskt lite mer än vanligt som står på spel, det råder det ingen tvekan om. Dels har vi det faktum att karlns två tidigare soloalbum trots hyllningar floppade rent försäljningsmässigt. Dels är »The Lady Killer« hans första egna skiva efter Gnarls Barkley-trippen som bland annat resulterade i den besinningslöst stora hiten »Crazy«.

Cee Lo Green vill hemskt gärna stanna kvar på toppen. Att döma av uppståndelsen kring det här albumets, aningen spekulativt döpta, första singel »Fuck You« är chanserna goda att han klarar av att skaffa lite fler juveler.

Vilket han väl kan få göra. Gammal ligist som har bättrat sig, som han är. Numera framstår han främst som en gentlemannamässig Söder-kerub som förutom dollar också sysslar med detta för att få lite skonka-skonka till livs.

Det som gör Georgia-killen rolig, roligare än de flesta rentav, är att han aldrig är lättläst. Han verkar genuint vilja överraska både sig själv och sina lyssnare. Även om man har snappat upp att Cee Lo i tonåren var kvasipunkare eller att han tolkade Violent Femmes med Gnarls Barkley torde få ha förutsett en Band Of Horses-cover just från honom. Att tolkningen var allt annat än lyckad – och följaktligen exkluderad på albumet – känns mindre viktigt. Plötsligt har alla flanellrutiga indierockare en ny sorts respekt för den forne Goodie Mob-mannen som har begripit att det är av viss betydelse att få Pitchfork-possen med sig,

Från denne hiphopexcentriker som inte är så hiphop nu för tiden, på denna skiva inte heller så mycket excentriker, får vi på »The Lady Killer« nästan uteslutande en moderniserad retrosoulpop; »Well it’s right on time/and it’s timeless«, som han sjunger. Inte ett endaste beat eller ackord känns ditplacerat av spontanitet eller av en slump. Autentiskt har sällan låtit så här fabricerat, fast man gillar det eftersom det i en tid av allenarådande fusk är så hantverksskicklig underhållning. Den är gjord av någon som kan, och av någon som också verkligen vill.

PIERRE HELLQVIST

2010-11-09