Aaron Neville: I Know I’ve Been Changed




AARON NEVILLE

I Know I’ve Been Changed

Tell It/EMI Gospel/Naxos

Betyg: 8

 

Idén är så klockren att man borde ha kommit på den själv.

Para ihop den sannolikt finaste sångfågeln med en osedvanligt förnuftig producent, de skarpaste musikerna och ett dussin favoriter ur den amerikanska gospel- och folkkatalogen.

Vad får man då?

Aaron Neville i sällskap med ljudvisionären Joe Henry, ett band bestående av bland andra Allen Toussaint på piano och Greg Leisz på stränginstrument samt mestadels religiösa hymner som »There’s a God Somewhere«, »I am a Pilgrim« och »Tell Me What Kind of Man Jesus is«.

Änglarösten från New Orleans återvänder här till ursprunget. Innan han fick biceps man ogärna brottas med var han en liten parvel som hos äldre släktingar fylldes av förundran varje gång som det där spelades Dixie Hummingbirds, Sister Rosetta Tharpe, Brother Joe May och annan gospel. Vokalister som satte outplånliga spår på hans sångstil. »I Know I’ve Been Changed« är inte första gången som Aaron Neville viker ett album åt det sakrala, men aldrig tidigare har han gjort det i en så här genomtänkt inramning. Det är inte alltid som de styrande har vågat lita på den naturliga laddningen i hans ömtåliga vibrato – närmast kom Daniel Lanois på The Neville Brothers klassiska album »Yellow Moon« från 1989. Eller säg så här; musiken på Aaron Neville-relaterade skivor är bara undantagsvis lika finkänslig som hans röst.

Joe Henry, vars ihärdiga uppdatering av den amerikanska musiktraditionens Södern-rötter blir alltmer imponerande, skalar bort allt – precis allt – överflöd och låter sextionioåringens särpräglade stämma få sväva ostört. Ingen musiker tillåts addera något utöver det mest basala och körsångarna förstärker bara gospelkänslan när det verkligen finns behov av det, inte massa orgiastiska wailanden för att genren sägs kräva det. Alltsammans så klart med den karaktäristiska Joe Henry-atmosfären där det låter som att alla suttit i ett intimt litet rum och spelat in. Alla inblandade tvingas hitta varandra, och som man hittar varandra.

Allen Toussaint, som också ofta opererar under less is more-flagg, fanns vid Aaron Nevilles sida redan vid dennes allra första skivinspelning 1960. Femtio år senare befinner de sig tillsammans i denna sessions medelpunkt, båda egentligen bara genom att vara. Det är ett mästarmöte på ålderns höst, utan minsta lilla självhävdelsebehöv men största möjliga förståelse för musikens innebörd. De här inspelningarna har ett enormt djup utan att för den skull göra för stor affär utav det. Fler artister skulle må bra av att aldrig slå på den stora trumman.

PIERRE HELLQVIST

2010-11-23