Giant Sand: Blurry Blue Mountain
GIANT SAND
Blurry Blue Mountain
Fire/Border
Betyg: 7
Det senaste decenniet är det inte skivorna gjorda under Giant Sand-flagg som har imponerat mest, det känns som att de främst har bekräftat vad vi redan vet om Howe Gelbs egensinnighet, visioner och svåröverskådliga rotsystem.
Snarare är det när den reslige Arizona-kufen klivit in i något av sina otaliga alter egon eller nöjt sig med att använda sitt eget namn som det har kastats nytt ljus över hans kapacitet. Förutom Giant Sands laddade karriärtopp »Chore of Enchantment« från 2000 är det egentligen tre album signerade denne man på den här sidan av millennieskiftet som är genuint värda att stifta närmare bekantskap med: »Still Lookin’ Good to Me« (2003) med countrysinnade projektet The Band Of Blacky Ranchette, otippade men lyckade gospelutflykten »’Sno Angel Like You« (2006, utgivet som Howe Gelb) samt »Alegrías« från tidigare i år, en skiva där Gelb i sällskap med slipade spanska A Band Of Gypsies hängav sig åt de influenser från flamenco och romsk musik som länge funnits i utkanten av hans eklektiska gärning men först här utvecklats till fullo.
Ändå råder det ingen tvekan om att Giant Sand, som i år firar tjugofemårsjubileum av albumdebuten, alltjämt är moderskeppet. Howe Gelb har varit gruppens enda konstant genom åren, länge utgjorde Joey Burns och John Convertino rytmsektion men det sprack då deras Calexico-satsning krockade med Giant Sands schema och långt mindre karriärlystna ideal. Bandbossen fann ersättare i en trupp danska musiker och efter några trevande skivor tillsammans med dem börjar bitarna nu falla på plats – i den mån man alls kan säga så om en så ohjälpligt fragmentarisk konstnär som Howe Gelb. Han är den förste att medge att han aldrig skulle kunna spela något likadant två gånger, oavsett mängden försök. Kanske är det just därför som han är en av få artister som lätt får lyssnarens välsignelse att återbesöka sin egen låtkatalog (denna gång gör han det i »Thin Line Man«). Och kanske är det just därför man inte kan låta bli att förundras över hur den förhäxande »Monk’s Mountain« blivit till och än mer över hur den kan komma att gestaltas på scen. I grund och botten är nämnda skapelse en arketypisk Giant Sand-låt – en lunkande ökensmygare med viskande sång och gitarrtoner man aldrig riktigt hör någon annanstans. Men dess karga spöklikhet och rastlösa tematik lyckas fånga essensen av såväl mytologin runt Howe Gelb som den här skivans själva väsen. Längs med hela »Blurry Blue Mountain« finns mer eller mindre tydliga hänvisningar hans egen vandringsväg. Hjältar och osaliga andar, kärlekar och minnen passerar revy i skymningsljuset. Exempelvis är det utsökta öppningsspåret »Fields of Green« en hyllning till nyligen bortgångna compadres som Vic Chesnutt och Mark Linkous.
I princip varje Giant Sand-skiva är en balansakt mellan det ödesmättade och det vimsiga. Det här albumet utgör inget undantag. Andra halvan är aningen mindre fokuserad än den första. Det hör till, som vanligt fascineras man även när Howe Gelb driver i väg. Det är ju det som gör honom till den han är. Omöjlig att styra eller förutse, stundom svår att oreserverat älska men omöjlig att inte beundra mer än de flesta andra där ute.
PIERRE HELLQVIST
2010-12-07
