Balroynigress: Dress the Ship in Black

BALROYNIGRESS

Dress the Ship in Black

Kning/Playground

Betyg: 5

»Phonetic Tutti-Frutti« heter en av låtarna på »Dress the Ship in Black«, det första livstecknet från Kning Disk sedan Anna von Hausswolffs succédebut i våras. Det jag tyckte mest om med Balroynigress första album »Shampoo and Champagne« var texterna som var fullproppade av fonetiska lekar och oväntade kast. Erik Jeor – även konstnär – sjunger ibland som en lågmäld Thomas Di Leva. Musiken påminner däremot om amerikansk indierock med singer-songwriterfärger, särskilt David Berman från Silver Jews och skivans längsta låt »Playboy of the Mind« har mycket gemensamt med Bill Callahan och hans Smog. Annat har ekon av sjuttiotalsfolkrock från Kalifornien.

Men låtarna sätter sig inte riktigt. Kanske skulle Balroynigress vinna på att närma sig ett enklare uttryck. »I Got to Love Your Love« har till exempel en melodi som omedelbart fastnar, men den försvinner på en krokig väg. Å andra sidan har många låtar för mycket av lojt lunk, jag saknar skarpa kontraster – som uppräknandet av bokstäver i en av de bästa låtarna: »Bad Girl«. Skivan känns mer producerad än föregångaren, med ett större sound och en lång rad gäster där vissa detaljer blixtar till, som Ida Lundéns piano på »When I Move«, eller Lina Langendorfs blås på titelspåret.

Balroynigress är något av ett mysterium. När jag såg dem live på Knings femårskalas på Nefertiti höll jag på att somna. Extremt stillastående musik. Och så är det även nu, på skiva. Låtarna vill mycket, men säger inte mycket. De försvinner på vägen till mottagaren.

PM JÖNSSON

2010-12-14